Recension: AK-xolotl [PS5, PS4]

Av alla spel ur roguelike-genren jag har spelat är det få där huvudkaraktären är ett utrotningshotat djur taget ur den verkliga världen. I det putslustigt döpta AK-xolotl är så fallet, och efter en skojig liten introduktion i Attenborough-stil tar jag i rollen som en axolotl-salamander snart till vapen i kampen mot resten av skogens alla smådjur.

Bakgrunden till det stundande blodbadet är så klart i det allvarligaste laget, någon har inte nöjt sig med det småtaskiga brottet att ha kidnappat ens barn, utan de har även stulit ens mat. Måttet är rågat och snart klampar jag fram i skogens djup med en bössa i nävarna.

Upplägget i AK-xolotl följer i mångt och mycket standardupplägget för spel med roguelike-mekaniker, och många av inslagen är vardagsmat i sammanhanget. Inför varje anstormning vistas jag vid lägerelden där spelets historia tar sin början. Här kan jag välja vilket vapen jag vill starta med, men allt eftersom spelet fortgår även besöka ett antal näringsidkare som håller till i närområdet. Dessa tillhandahåller allt från nya vapensorter, utrustning, information om fiendetyper och lite annat smått och gott, men framförallt möjligheten att ta hand om ens barn som man kan rädda i spelets nivåer. Genom att ta hand om dem och mata dem med olika maträtter kan jag göra dem spelbara och ge dem olika förmågor som jag kan nyttja under mina äventyr.

När jag är redo ger jag mig in i en stor öppning mellan träden som tar mig till startrummet i spelets första nivå. Dessa är som länkar i en kedja där varje nivå består av en serie slumpmässigt uppbyggda rum fulla med motståndare och fällor. Lyckas jag överleva ett rum väntar en belöning, men även ett val. Efter varje avklarat rum får jag nämligen möjligheten att välja vad jag vill ha för belöning om jag klarar även nästa utmaning. Dessa kan vara allt från lite påfyllning av hälsa, specialvaluta, krediter, nya vapen med mera. Av oklar anledning varierar antalet val från gång till gång, men det sträcker sig från en ensam dörr upp till tre stycken, alla med tydliga symboler som visar vad jag får av just det rummet.

Motståndarna i spelet är roligt designade och bjuder på ganska varierat motstånd. En och en är de inte särskilt svåra att handskas med, men när ett riktigt trångt rum fylls upp med allt från självmordskaniner till spikbollsbeväpnade bufflar och pistolviftande råttor höjs svårighetsgraden avsevärt. Det är i dessa stunder spelet är i sin bästa form och jag lutar mig fokuserat fram i min fåtölj för maximal koncentration medan jag försöker ta mig ur situationen med livet i behåll.

I slutet av varje värld finns en boss som representerar tröskeln in till nästa område. Dessa är snyggt designade och intressanta med attackmönster som känns ganska genomtänkta, något som gör striderna väldigt underhållande. Därför är det lite av ett mysterium för mig att man har valt att göra bossarna statiska för respektive nivå istället för att inkludera ett större antal med möjligheten till någon sorts rotation, framförallt i en spelgenre där själva idén är att man ska spela om nivåerna många gånger. I nuläget tvingas jag att möta om samma bossar på samma nivåer gång efter gång, och en efter en lär jag mig deras mönster för att aldrig förlora mot dem igen.

Problematiken med bristen på bossar är en av flera saker som får AK-xolotl att halta lite i mina ögon. Jag upplever nämligen en viss obalans i upplägget, men även spelets tempo i sig. I motsats till flera av sina genrekollegor startar AK-xolotl med ett väldigt smalt utbud av vapen, föremål och förmågor som tar lite för lång tid att bygga upp. Konsekvensen blir att jag, trots att jag tycker spelet är underhållande, tappar suget ganska fort. Det blir liksom inte spännande att få nya vapen och förmågor när jag redan har lärt mig att klå majoriteten av bossarna med så gott som alla vapen jag startar med. Vetskapen av vad som väntar i slutet av varje värld påverkar också vägen dit vilket gör mina val i nivåerna mindre spontana och allt mer förutsägbara.

Resultatet blir en för mig kluven upplevelse, och även om jag i grunden gillar spelet blir det snabbt lite tjatigt. Man lyckas inte riktigt få till genrens kanske viktigaste knep, att skapa ett så inbjudande upplägg att man efter varje misslyckat försök direkt vill påbörja ett nytt. Även om denna brist hindrar mig från att stanna särskilt länge i AK-xolotls lustiga lilla värld finns det en del nöje att hämta, i alla fall för en stund.