Recension: Agatha Christie – Murder on the Orient Express [PS4, PS5]

När det kommer till spännande mordmysterier är det få som kan mäta sig med de gamla Agatha Christie-klassikerna. De är ofta komplexa och mångfacetterade, och innefattar flertalet excentriska karaktärer – inte minst den berömde belgiske detektiven Hercule Poirot. Bland Christies mest kända och populära verk hittar vi Mordet på Orientexpressen, och det var ju bara en tidsfråga innan Microids tog sig an en tolkning av denna bok med tanke på att de sakta men säkert verkar arbeta sig igenom alla Poirots äventyr och eskapader.

De utlovade dock att det inte skulle bli en rak återberättelse av händelserna i förlagan, och de har därför tagit sig lite friheter i själva upplösningen av mysteriet. Exakt vad som sker kommer jag dock inte att avslöja, utan det får du helt enkelt lista ut under denna händelserika tågresa.

Om du inte är familjär med berättelsen tar den vid i Istanbul, där Poirot får meddelande om att han behöver bege sig iväg till England rörande ett nytt fall. Med hjälp av hans gode vän Bouc som ansvarar för resorna med Orientexpressen får han en plats på tåget som firar 140-årsjubileum. Denna tolkning av berättelsen utspelar sig nämligen i nutid, vilket gör det lite märkligt att välja ett ångloksdrivet tåg framför flyg om man har ett möte att nå. Missförstå mig inte, jag skulle också välja tåget om jag slapp sitta inpackad i ett flygplan, men det är inte världens mest tidseffektiva lösning.

Ombord på tåget rullar allting på enligt planen, tills ett snöras sätter stopp för fordonets framfart. I samband med detta hittas även en av resenärerna brutalt mördad genom åtskilliga knivhugg, och det blir upp till Poirot att reda ut vem som ligger bakom detta dåd. Majoriteten av utredningen består av att intervjua medresenärerna för att pussla ihop en bild av händelseförloppet. När du har tillräckligt många lösa trådar kan du börja knyta ihop dem genom slutsatser i en tankekarta, som sedan kan driva berättelsen vidare.

Detta upplägg påminner en hel del om exempelvis Sherlock Holmes: Crimes and Punishments (8/10), och det känns som ett bra system för att då och då summera vad du har funnit i form av fysisk bevisning och vittnesmål och sätta dessa bitar i perspektiv. Emellanåt får du lösa en del pussel också, varav vissa känns otroligt påklistrade i sammanhanget. Vid ett tillfälle behöver du exempelvis hjälpa till att laga en juicepress innan en person är villig att ge dig vittnesmål om händelserna runt mordet, och det känns mer passande för Professor Layton än Hercule Poirot.

Överlag är svårighetsgraden på pussel ganska välavvägd, även om det fanns ett par ställen där jag körde fast en stund. I dessa fall finns det ett praktiskt ledtrådssystem som leder dig rätt, och det smarta är att det finns tre olika nivåer av ledtrådar. Första nivån hjälper dig huvudsakligen med att komma in i rätt tankesätt, och sedan blir hjälpen successivt mer konkret för varje nivå. Det är en bra lösning istället för att bara skriva svaret på din näsa, helt utan kontext.

Jag gillar att utvecklarna har försökt sig på en egen tolkning av denna berättelse, men tyvärr är dessa egna spår också de svagaste i spelen. Det bidrar inte något intressant i en redan komplex berättelse, utan det känns bara som ett överflödigt extrakapitel. Det är även här jag finner många av de svagare pusslen, vilket är synd.

En annan akilleshäl för spelet är röstskådespelarna, och egentligen en generell förvirring från utvecklarnas håll när det gäller karaktärerna i stort. Poirot skildras generellt sett ganska bra, men i övrigt känns det väldigt hafsigt. Exempelvis har Antonio Foscarelli en av de mest absurda och stereotypiska italienska brytningar jag har hört på länge. För att inte tala om den svenska karaktären Greta Ohlsson som av någon anledning pendlar mellan engelska och tyska. Det är ett mysterium som inte ens Poirot skulle kunna lösa.

I det stora hela lyckas det dock inte stjälpa upplevelsen av att lösa detta klassiska fall, och det finns ofta en ganska härlig stämning. Det känns tillfredsställande att summera mina ledtrådar och se hur helheten börjar pusslas ihop, och det är ju faktiskt huvudsaken i ett spel som detta. Det finns en del vassa kanter i slutprodukten som hade behövt lite mer uppmärksamhet, dels i den nya upplösningen och dels när det gäller skådespelet, men resan är ändå värd besväret.