Recension: Afro Samurai 2: Revenge of Kuma Volume 1 [PS4]

Afro Samurai är manga- och animefenomenet som på papper och TV-skärmar lyckas att blanda hip hop, robotar och samurajer i ett feodalt japan. Japansk populärkultur må vara vågad i sina genreöverskridande hopp och lyckas gång på gång fascinera mig. När jag startar Afro Samurai 2: Revenge of Kuma, slår det mig med en gång att jag kommer att utsättas för väldigt snäva och ryckiga svängar.

Spelet tar vid där föregångaren slutade. Istället för att ikläda mig rollen av Afro hamnar lotten nu istället på Kuma, vars öde är väldigt likt Darth Vaders. Innan Kuma blev en mördarmaskin med mängder av robotimplantat, var han Afros bäste vän och hette då Jino. Berättelsen är redan från början snurrig och det tar ett bra tag innan jag vet vem karaktären jag spelar egentligen är.

Äventyret sätter fart och Kumas uppdrag blir så småningom ganska klart; Afro måste sona för alla brott han har begått och för alla oskyldiga(?) liv han tagit. Till en början är protagonisten svag och trasig – han måste bokstavligen samla ihop sig själv, del för del. Historian är oerhört mörk och tragisk – störande bilder och scener är som hämtade från en psykiskt störd människa.

Kumas krafter utvecklas och närmar sig sitt ursprungliga tillstånd; en lemlästande halvrobot som hackar sönder och klyver allt i sin framfart. Än så länge har jag beskrivit spelet som om jag hade recenserat Devil May Cry eller något annat äventyr med svärd, galenskap och en PEGI18-stämpel. Tyvärr slutar liknelserna vid något sådant här och nu.

Förutom att berättelsen är svår att sätta sig in i, bjuder spelet även på en stor mängd hysteriskt trasiga delar. Afro Samurai 2 har en del sjyssta hip hop-låtar, där jag känner att jag ibland sitter och gungar till musiken. Tyvärr repeteras låtarna väldigt frekvent och har dessutom en tendens att överrösta karaktärernas dialoger, och jag måste anstränga mig för att urskilja vad Kuma säger.

Ljuddesignen i stort är under all kritik. Även om röstskådespelarna når upp till ett godkänt framträdande, låter det ibland som att utvecklaren har använt billiga USB-mikrofoner för att spela in dialog. Ljudvolymen i spelet varierar kraftigt mellan de olika kapitlen; ena gången är den för låg medan i nästa del öronbedövande. Det är faktiskt så uselt producerat att jag ibland hör distortion när röstskådespelarna höjer rösten eller skriker.

Ganska bra grafik här faktiskt – men så är det ju en QTE-händelse också!

Grafiken i mellanscenerna är ganska bra. När mangabilderna får sväva ut och blandas med den knepiga historian, lyckas utvecklarna ganska bra med att förmedla känslor. I själva spelet bjuds dock inte på några spektakulära underverk som sätter hårdvaran på prov. Snarare påminner den om något hastigt ihopslängt verk till föregående generations plattform.

Spelmekaniken har allvarliga brister den med. Jag genomlider allt från knappkommandon som registreras sekunden efter knappen tryckts ned till slarviga eller felplacerade träffboxar. Jag kan så småningom växla fritt mellan tre olika stilar i striderna, något som säkert var tänkt att skapa ett djup i spelet. Tyvärr går det inte att växla mellan dessa stilar på ett tillräckligt snabbt sätt – det känns som att jag sitter och hamrar på knappen för att byta i flera sekunder innan den valda stilen aktiveras.

I ungefär en timme håller spelet mig i handen och försöker klumpigt att lära ut stridssystem och spelmekanik men det når aldrig fram till mig. Det finns inget tvång att memorera kombinationer eller hur jag ska utnyttja de olika stilarna. Möter jag en fiende som kräver en visst attackmönster, visas det på skärmen vad jag måste göra.

Än så länge inga problem med att konvertera fiender till kebabkött!

Helt plötsligt höjs svårighetsgraden markant – jag stängs in i ett område där jag måste nedgöra svåra fiender samtidigt som jag ska akta mig för en discjockeys elektriska och chockande ljudvågor. Jag måste variera stridsstilarna samtidigt som jag hoppar, duckar och försöker slå bort kastknivar – fienderna har uppgraderats från att vara passiva slagpåsar till äkta ninjor.

Under den här nivån ger jag upp. Jag stänger av spelet och känner mig alldeles tom. Jag kastar inte in handduken för att spelet blev för svårt eller att det är för utmanande. Jag stänger inte ned min PlayStation 4 och känner mig besegrad. Jag ger upp för att jag inte orkar mer.