Recension: Actraiser: Renaissance [PS4]

Lagom till att jag hade börjat på gymnasiet släppte Enix ett väldigt besynnerligt spel till Super Nintendo, som kombinerade två vitt skilda spelstilar. Tvådimensionell action mötte stadsbyggande i en hybrid som inte borde ha fungerat, men som faktiskt gjorde det. Mitt första möte med Actraiser var inte när det släpptes, utan något årtionde senare, när jag var inne i en retro-rollspelsvåg av rang. Jag betade av en stor mängd Square- och Enix-spel i rask takt, men Actraiser stod ut som något av ett unikum tack vare de kombinationen av spelstilarna. 

Nu, 30 år efter första släppet i Japan, har Square Enix återupplivat spelserien. De sidscrollande action-bitarna är kvar, så är även stadsbyggandet. Men det har även introducerats några nya element, på gott och ont. 

I Actraiser: Renaissance får jag axla den rätt tunga bördan som en gud, och självklart har jag en motståndare som gör allt för att hindra mig. Till mitt förfogande har jag en handfull mirakel, en hjälpsam ängel och ett par kaxiga människor, även om dessa behöver övertygas en del om min egen förträfflighet. 

Jag behöver hjälpa ett par riken att komma på banan igen efter att ha överväldigats av monster ledda av min motståndare, och det är här de olika spelsätten knyts ihop. Efter att ha tagit en stenstaty i besittning för att kämpa mig fram igenom sidoscrollande nivåer och spöat upp en del monster är det läge för mina troende att återuppbygga sina riken. Här kan jag inte direkt styra eller ställa någonting, utan bara hjälpsamt hinta vilka håll de bör bygga vägar åt för att expandera sina riken. 

Med jämna mellanrum dyker det upp flygande monster som helst av allt vill bränna ner allting, och där kommer min hjälpsamma ängel in i bilden. Ängeln är nämligen en fena på bågskytte och kan snabbt ta hand om dessa besvär, medan mina bybor förhoppningsvis fortsätter med att bygga vägar och hus. 

Ett av de nya momenten i spelet är att monstren då och då kan få för sig att i vågor anfalla byarna och en mer taktisk kamp startar. Jag får dirigera en eller ett par av mina förkämpar för att försöka stoppa monstren, samtidigt som mina mirakel kan sakta ner eller skada monsterhorderna. Det underlättar såklart om jag placerat ut lite försvarstorn i fiendens väg också, eftersom dessa hjälper till att skydda ett begränsat område och skjuta ner fienderna.

Mina troende i varje område har också en förkärlek för att be om hjälp för att förstärka deras tro på mig. De kan bland annat be mig om att ge mig ut och spöa upp ett antal fiender, förstöra monsterhålor, eller samla ihop mat eller andra resurser. Bitvis känns det som ett slitsamt jobb att agera gud, men när jag ser hur mina små kungadömen börjar frodas och alla monsterfyllda nästen är utraderade så känns det ändå värt besväret. 

Actraiser kändes redan lite splittrat, om än unikt, när det först släpptes. De två olika spellägena kompletterade varandra dock väldigt bra, och det var en intressant hybrid mellan action och ett mer långsamt, taktiskt stadsbyggarläge. Med det nya taktiska stridandet mot monstervågor känns det tyvärr som det bara blivit rörigare, och alldeles för splittrat. Istället för att kännas som en kul krydda ovanpå en välkomponerad rätt så blir det mest pannkaka av det hela. Realtidsstriderna känns dessutom aningen obalanserade och slumpartade. Har jag inte placerat ut mina försvarstorn rätt, eller valt rätt sorts torn, blir jag lätt överrumplad av monsterhorderna och får planera om min stad för att försöka igen. 

Överlag är det en väldigt märklig nyversion, som både gör saker extremt bra och lite mindre bra. Musiken är fortfarande helt fantastisk, och kompositören Yuzo Koshiro har dels komponerat en hel del ny musik samt remastrat de äldre spåren. Extra kul är att det går att välja om man vill ha de nya arrangemangen eller originalen från Super Nintendo-versionen. Stadsbyggarläget ser helt fantastiskt ut, med skarpare grafik och snygga karaktärsporträtt när jag interagerar med mina förkämpar eller bybor. Men de tvådimensionella actionbitarna ser tyvärr inte alls lika bra ut. Den nya grafiska stilen här känns märkligt uppskalad och lite grötig i sitt utförande. Men det är trots allt bara en smärre stilistisk miss i min bok, det är fortfarande ett utmanande och rätt så underhållande spel som kanske dras ned av lite för mycket repetition av de spelmoment som helt enkelt inte är särskilt roligt i längden.