Recension: Abyss Odyssey [PS3]

Chilenska utvecklarna ACE Team har under flera år varit kända för att kunna skapa väldigt underliga världar och berättelser. Zeno Clash har bekantat oss med den hermafroditiska Father-Mother och en väldigt märklig berättelse, och även fall karaktärsdesignen är väldigt speciell även i Abyss Odyssey svävar det inte ut riktigt lika mycket i svängarna.

Spelet är inspirerat av roguelike-spel, en genre som kännetecknas av att spelvärlden förändras från gång till gång när du spelar och att din karaktär nollställs vid när den dör. Just i den sistnämnda aspekten går inte Abyss Odyssey hela vägen, utan låter dig behålla de erfarenhetspoäng och pengar du samlat på dig under din genomspelning. Detta gör att din karaktär successivt blir starkare och tål mer stryk, även om du får starta med samma utrustning varje gång.

Bakgrunden till Abyss Odyssey är att en mäktig trollkarl åstadkommer stora problem för befolkningen i Chile. Han har fallit i sömn och tydligen är hans drömmar inte de muntraste eftersom han i sömnen frambringar allehanda otrevliga varelser och har öppnat upp ett gigantiskt hål mitt i Santiago. Din uppgift blir förstås att bege dig ner i hålet och leta reda på denna trollkarl för att få ordning på de problematiska bieffekterna från hans mardrömmar.

Vägen ner till trollkarlen kan variera en hel del från gång till gång när du spelar. Varje nivå graderas i tre olika svårighetsgrader och en bit in i spelet kommer du att få möjligheten att välja mellan tre olika startpunkter också. De olika startpunkterna är olika långt nere i avgrunden, men det betyder oftast även att den kortaste vägen bjuder på de svåraste nivåerna. Eftersom kartan slumpas varje gång kan det dock vara så att du har tur med lottningen.

För att öka chanserna att ta dig djupt ner i avgrunden finns det altare spridda längs vägen där det kan finnas säljare som tillhandahåller vapen och annan utrustning. Om du har tur kan du även köpa markörer som du kan använda vid altaret för att skapa en kontrollpunkt om du skulle dö. På så vis får du en extra chans och slipper börja om från staden igen.

Även om du inte skulle ha en aktiv kontrollpunkt är spelet ganska förlåtande när du dör genom att ge dig kontroll över en soldat som kan återuppliva din karaktär om du lyckas ta dig fram till ett altare. Ett par små hakar finns förstås; du kan inte återupplivas på samma nivå som du dog. Soldaten är dessutom inte alls lika effektiv som din vanliga karaktär, men det brukar inte innebära några större problem om du inte är väldigt nära slutet.

En av de mest tilltalande aspekterna i denna typ av spel brukar vara svårighetsgraden och hur du måste spela om nivåerna tills du bemästrar spelmekanikerna. Detta är dock inte fallet i Abyss Odyssey med tanke på att jag nådde slutbossen under mitt andra försök. En handfull försök senare hade jag dessutom klarat spelet, något som kändes lite som ett antiklimax. Utmaningen saknades helt och hållet och därmed var spelglädjen också bortblåst när jag hade klarat bossen. Trots tonvis av saker att låsa upp, hade jag ingen anledning att spela vidare.

Designmässigt är spelet väldigt vackert med omväxlande miljöer och kreativa fiendetyper, men detta försvinner en aning bakom tekniska tillkortakommanden. Spelet ser suddigt och lågupplöst ut, men trots detta lider Abyss Odyssey även av väldiga problem med bildfrekvens.

Det finns mycket potential i Abyss Odyssey tack vare intressanta miljöer och spelmekaniker, men mycket faller på genomförandet. Prestandan är ett hinder i flera fall och jag hoppas att vi får se en PlayStation 4-version för att göra åtminstone det visuella rättvisa. Är du ute efter ett spel i denna genre bör du dock istället lägga dina pengar på Rogue Legacy (8/10).