Recension: Aaero [PS4]

Med uppenbar och stark inspiration från det fenomenala musikspelet Rez, vilket fick nytt liv i och med Rez Infinite (8/10), är det svårt att inte omedelbart gilla Aaero. Mad Fellows Games är utvecklaren bakom detta mästerverk vilket är stöpt i dubstep och utvecklat med hjälp av ekonomiskt stöd från bland annat Kickstarter.

Konceptet bygger kring att jag som spelare styr ett rymdskepp som är utrustat med målsökande missiler. Dessa vapen låser jag på målen genom att sikta med höger styrspak, och hastigheten på mina avfyrade vapen varierar med musikens takt. Det slänger mig mellan oerhört tillfredsställande högtempoattacker till ångestladdad långsamhet där jag våndas på riktigt innan målen nedgörs.

Jag kan dessutom styra mitt rymdskepp med vänster styrspak, något som till en början känns meningslöst men som under första dubstep-sångens ”drop” formligen exploderar i briljans. För att hålla min ström av poäng så hög som möjligt, gäller det nämligen att konstant få träffkombinationer på fienderna men även hänga med i musiken.

Wub, wub, wub, följ syntspåret!

I dubstep- och elektrolåtarna måste jag även styra mitt skepp i förutbestämda banor, som härmar de skrikande, ylande och vobblande syntspåren som så ofta återfinns i dessa musikstilar. Redan under första sången förälskar jag mig i styrningen och vill aldrig att den ska ta slut. När tyska Neosignal släpper loss de brutala och skitiga partierna i det annars småmysiga stycket Sequenz, tappar jag hakan samtidigt som jag ler stort och försöker hålla skeppet i synk.

Så här fortsätter min upplevelse med Aaero; jag lägger nivå efter nivå av elektronisk, progressiv skönsång bakom mig och törstar hela tiden efter mer. Jag vill ha fler erfarenheter av denna perfekta upplevelse där jag verkligen känner mig ett med musiken under tiden jag spelar. Jag måste villigt erkänna att jag aldrig tidigare har känt en sådan samklang med musikaliska verk, bortsett från när jag skapar dem själv då så klart.

Spelmekaniken uppmuntrar mig konstant att återvända till tidigare nivåer och finslipa svåra sekvenser eller hitta några gömda mål som jag har missat, speciellt när jag närmar mig slutet av låtlistan. För att låsa upp nästa bana behöver jag nämligen uppnå ett visst antal stjärnor, vilka grundar sig i hur väl jag presterat i de olika sångerna.

På den normala svårighetsgraden är det inte förrän under den sista tredjedelen av listan som det börjar bli utmanande att få höga poäng, men efter ett antal försök i en nivå känner jag igen de flesta fienders beteenden. Det enda som jag fortfarande finner lite svårt är att vara tillräckligt precis i, är syntbanorna som spelet målar upp för mig. Jag har lätt att slinta med tummen under de intensivare partierna och kan emellanåt tappa fokus och takt, vilket resulterar i minskad bonus. Å andra sidan får jag vid dessa tillfällen en giltig ursäkt för att återvända och njuta en gång till.

All your base are belong to us!

Spelmekaniken faller mig, trots utmaningarna, på läppen och jag känner aldrig någonsin att jag missar för att spelet är orättvist. I dessa fall beror ett misslyckande antingen på att jag inte är tillräckligt fokuserad eller att jag inte lyssnat tillräckligt på musiken. Nivåerna är vackra, känslan av hastighet påtagbar och fienderna är väldesignade samt lagom förutsägbara för att skapa en behaglig känsla när jag lärt mig en bana.

Den verkliga hjälten i spelet är dock låtlistan där Flux Pavilion trängs tillsammans med Trumpdisco, Habstrakt och självklart dubstep- och drum and bass-kungarna Noisia. Om du uppskattar modern, elektronisk dansmusik är detta rena guldgruvan; en gruva som du dessutom får flyga runt och skjuta monster och robotar i!

När jag rannsakar mig själv efter känslor när det kommer till spelet, upptäcker jag att jag inte har annat än gott att säga om Aareo. Är du sugen på ett Rez-inspirerat musikspel som anammar den förlösande och euforiska känslan som bara ett skitigt, tungt dubstep-drop kan frammana, kommer Mad Fellow Games första verk träffa dig rakt i hjärtat; hårt. Drop the bass.