Recension: A Rite from the Stars: Remaster Edition [PS5, PS4]

A Rite from the Stars: Remaster Edition är ett äventyrsspel om en pojkes resa till att bli man och utvald ledare i stammen mystiska tro. Kirm är en stum pojke som leds av en stjärna, och måste gå igenom en serie mandomsprov för att visa sig värdig. Prövningarna handlar om visdom, mod och tåga och i praktiken är det en serie av minispel du ska klara av.

Berättelsen och miljöerna får mig att tänka på aboriginer eller stammar från Samoa-öarna, men jag tror inte att det finns en historisk koppling i berättelsen som skildras.

Utmaningarna följer temat för de olika delarna, och visdomsprovet är kanske föga överraskande späckat med tankenötter och pussel. Minispelen här handlar till exempel om mönsterigenkänning, några klassiska peka-och-klicka-äventyrsgåtor och labyrinter. Visdomstemplet är den del av spelet jag gillar mest, och klurigheten på gåtorna är precis lagom för mig och tvingar mig att tänka till utan att jag för den delen kör fast helt.

De andra områdena kring mod och tåga håller inte samma höga nivå, utan här finns det istället utmaningar som både får mig att svära och skrika. På mod-vägen störs jag mest av en apa som kastar kokosnötter på mig och min medhjälpare där det krävs millimeterprecision för att komma vidare och där jag irriterar mig å det grövsta på apans gäckande skratt varje gång jag misslyckas. Även det sista segmentet där jag ska klicka på växter i en viss ordning och stå helt still när en best vaknar är irriterande då det krävs snabbhet och precision samtidigt som jag måste stå still för att slippa börja om helt från början.

Alla dialoger är på ett språk som jag antar är påhittat och stjärnans barnröst blir även den enerverande i längden, i synnerhet under moment där jag stryker med ofta och det blir enformiga rop. Musiken är generisk och lämnar inga bestående spår hos mig. Estetiken är exotisk och intressant, men både karaktärsmodeller och bakgrunder känns föråldrade och skulle kunna tillhöra både en och två konsolgenerationer bakåt i tiden. Bitvis får jag känslan att spelet stressats fram och den känslan förstärks av exempelvis troféimplementeringen, som är väldigt märklig eftersom jag får platinatrofén ett par timmar innan jag ser eftertexterna rulla.

Jag älskar spel som ger bestående intryck i form av tankar eller känslor och tyvärr lämnar A Rite from the Stars: Remaster Edition ingetdera av dem. Det känns mest som en serie av minispel där inget av dem bjudit mig på någon innovation och där jag sett andra varianter av samma typ som jag uppfattat som bättre.