Recension: A Plague Tale: Requiem [PS5]

Asobo Studio är en fransk utvecklare som förvisso har hängt med ganska länge i branschen, men det riktiga genombrottet kom 2019 i samband med lanseringen av A Plague Tale: Innocence (8/10). Här visade de upp både tekniska färdigheter, med även den egentillverkade spelmotorn, och förmågan att förmedla en gripande och medryckande berättelse.

Nu när uppföljaren A Plague Tale: Requiem är här får vi på nytt följa syskonen Amicia och Hugo, som försöker lägga de horribla händelserna från första spelet bakom sig. Trots att Hugo fortfarande lider av sviterna från den märkliga sjukdomen som alkemisterna kallar Macula tycks de ändå ha funnit lite ro i vardagen. Det är dock något som kommer att ändras ganska fort efter berättelsen tar vid.

Färden leder dem till Provence, där en av Frankrikes skickligaste alkemister håller till. Hoppet finns kvar att han ska kunna råda bot på Hugos sjukdom, men på vägen dit uppstår en konflikt med lokalbefolkningen som plötsligt sparkar igång Macula-symptomen på nytt. Och detta innebär även att råttorna anländer för att sprida sitt elände.

Just elände är något som spelet inte drar sig för att skildra, med all önskvärd tydlighet och lite till. Föregångaren var ju inte direkt en speciellt lättsam upplevelse, men i Requiem har Asobo verkligen skruvat upp misären på nya nivåer. Du får bevittna hur färgsprakande, livliga byar förvandlas till krigszoner med högar av ruttnande och lemlästade lik, och inte sällan sänker spelet tempot så att du får ta in alla dessa horribla detaljer.

Det är ingen underdrift att säga att du behöver vara på humör för en deppig upplevelse när du startar upp denna resa. Lyckligtvis finns det en sektion närmare mitten av spelet som agerar lite som en ventil för all den uppdämda hopplösheten, där du får ta in vackra vyer och andas lite. Utan denna sektion tror jag att det hade varit svårt att klara sig till slutet utan att vara fullständigt slutkörd mentalt.

Majoriteten av spelsekvenserna består av en kombination av smygande och pussellösande, precis som i föregångaren. Du smyger exempelvis genom högt gräs för att undvika argsinta soldater, eller använder stenar eller andra hjälpmedel för att dra deras uppmärksamhet åt ett annat håll. När natten faller är det dock de obehagliga horderna av råttor som är det större problemet, och då gäller det att lista ut hur du ska kunna hålla dig nära eld eller facklor för att kunna dela dessa hav av gnagare.

Dessa sekvenser är för det mesta helt okej, om än lite enformiga framåt slutet, speciellt om du nyligen har spelat A Plague Tale: Innocence för att friska upp minnet inför uppföljaren. Det finns däremot en del inslag där strider mot anstormande soldater är involverade, och dessa är helt klart ett bottennapp. Styrningen känns lite för klumpig för att jag med säkerhet ska kunna genomföra de attacker jag behöver göra med den tajming som krävs, och ibland känns det mer som tur att jag klarade sekvensen efter flera försök. Det finns dock inte tillräckligt många sådana ögonblick för att det ska påverka den övergripande upplevelsen alldeles för mycket.

När jag spelade igenom berättelsen kom jag på mig själv att konstant pausa för att använda fotoläget, eftersom det känns som att den funktionen i princip är skapad med detta spel i åtanke. Otroliga miljöer slår mig gång på gång med häpnad, både genom hur de drar mig in i berättelsen och hur omväxlande de är.

Däremot är prestandan i spelet inte lika imponerande, vilket är synd. Jag kräver inte nödvändigtvis att spelet ska kunna rulla i 60 bildrutor per sekund, men problemet är att det ofta har problem att hålla de utlovade 30 bildrutorna per sekund också. Det förvärrades ytterligare om du, liksom jag, har en TV som har stöd för 120Hz bilduppdatering, eftersom detta låser upp bildfrekvensen så att den kan nå över 30 också. Detta skapar ännu större variationer i bildfrekvensen, vilket leder till en väldigt svajig upplevelse. Det är därför starkt rekommenderat att du stänger av 120Hz-funktionen i konsolen för att slippa detta.

A Plague Tale: Requiem är ett spel som svingar hårt utan att hålla igen, och även om det är tufft att ta sig igenom delar av eländet som spelet skildrar är det väldigt givande i slutänden. De lite enformiga spelsekvenserna kan lätt förbises av den betydligt starkare berättelsen, och om du även har överseende med en del prestandaproblem är det här en väldigt stark upplevelse som förtjänar uppmärksamhet.