Recension: A Plague Tale: Innocence [PS4]

Amicia de Rune är en tuff tonåring som lever ett bra och priviligerat liv med sin familj i den sydvästra delen av det franska kungariket. Det enda som överskuggar hennes lycka är hennes yngre bror Hugo som har en ovanlig och svår blodsjukdom. På grund av detta har Amicia ingen riktig relation till vare sig sin bror eller mor som ihärdigt kämpar för att bota Hugo.

Amicia blir därför i första hand fostrad av sin far och mentor Robert de Rune. Detta är nådens år 1348 och idyllen ska snart krossas av digerdöden, inkvisitionen och invaderande engelsmän.

A Plague Tale: Innocence är ett äventyrsspel som spelas i tredjepersonsperspektiv där tyngdpunkten har lagts på att smyga och undvika konfrontationer. Givetvis växer din repertoar av interaktioner genom spelet och med tiden får du mer handlingskraftiga alternativ för problemlösning.

Ditt primära vapen är den slunga du blivit upplärd att använda av din far. Med slungan kan du få saker att falla ner, distrahera soldater och även döda om du inte har något annat val. Du är trots allt en tonåring i numerärt underläge mot beväpnade soldater. Många gånger sårbar då du behöver hjälpa och skydda din lillebror. Kan du inte snabbt neutralisera dina angripare gör de processen kort med dig.

Sedan har vi förstås de pestsmittade råttorna som mycket av speldesignen är uppbyggd kring. Råttorna väller kollektivt fram som ett virus, men skyr ljuset från eld mer än något annat. Detta gör att du behöver tända brasor, facklor och så vidare för att i ljusets skydd kunna ta dig framåt.

När det är som bäst skiner spelet riktigt bra med sin problemlösning,
i synnerhet när spelet låter dig spela ut dina två problematiska fiender mot varandra. Soldater som söker efter dig med fackla kan nämligen ovetandes bli dina bundsförvanter när du vill undvika råttorna. Har du sedan problem med soldater kan du få assistans från råttorna om du ser till att ha kontroll över alla ljuskällor.

En viktig plats, åtminstone i början, är de krypin som utrustats med arbetsbänk där du kan uppgradera din slunga, utrustning och med tiden även effekterna av de alkemirecept du lärt dig. Somnum, en tidig föregångare till kloroform, låter dig till exempel söva soldater både offensivt och defensivt.

Det är också en frisk fläkt att berättelsen driver spelet istället för tvärtom. Det märks verkligen att spelmomenten omsorgsfullt har anpassats efter berättelsen och att det finns en strävan efter variation i upplägget. Handlingen är intressant, och även om miljöerna är tighta finns fortfarande utrymme för den som vill utforska och problem som kan lösas på mer än ett sätt.

Franska Asoba Studio har varit tydliga med att inspiration hämtats från både The Last of Us och min svenska favorit Brothers: A Tale of Two Sons (9/10). Jag kan se vad de menar, men tycker ändå de lyckats skapa något originellt och eget. Jag uppskattar verkligen hur de har vävt ihop fiktion med stämningsfulla miljöer och ett pestutbrott som faktiskt ägde rum 1348 i Frankrike.

A Plague Tale är mycket generöst med var du får börja om ifall du bragts om livet. Detta påverkar spelets längd och svårighetsgrad, men jag tycker detta är ett klokt och djärvt drag. Det största minus jag kan framhäva är musiken som borde vara mer minnesvärd. Den fyller sitt syfte, men inte mycket mer. Annars är miljöerna vackra, karaktärerna trovärdiga och röstskådisarna bra.

Det finns skönhetsfläckar, men som helhet är detta ett imponerande hantverk och jag är redan nyfiken vad Asoba Studio kommer skapa härnäst.