Recension: 35MM [PS4]

Två män står utanför ett litet skjul mitt ute i en djup skog. Min kamrat menar på att skjulet är tomt, men jag ger mig in och letar runt ändå. Jag hittar inte så mycket mer än ett par batterier och lite matransoner, men det är långt ifrån ingenting. De kan visa sig vara livsnödvändiga senare. 

Efter att ha rensat skjulet ger vi oss vidare in i skogen. Allt är tyst, förutom att vi hör lite fåglar och springer förbi en övergiven hund. Människor är det ont om numera, efter att en pandemi orsakat en fullständig samhällskollaps. Städerna sägs ligga öde och ha plundrats av de sjuka, döende och det fåtalet överlevande. Vi är på väg till min hemstad, och resan dit tar oss igenom djupa skogar, öppna fält och övergivna byar. 

Sergey Noskov är kanske inte ett välbekant namn än, men med ett par spel under bältet har soloutvecklaren visat att han bemästrar stämningsskapande och introverta spel. Återkommande teman i de flesta av hans spel är fokus på stämning, berättande via miljöer och ledtrådar däri samt en hygglig dos av dystopiskt mörker och avsaknaden av andra människor. 

35MM känns som en naturlig förlängning av In Rays of the Light och ger lite inblickar i vad Noskov fokuserat på under de åren mellan spelen. Där In The Rays of Light var rätt litet till ytan och utspelade sig i och omkring en enskild byggnad under en kort tid så är 35MM markant större i sitt omfång. Miljöerna är mer varierade, men fortfarande välplanerade, detaljerade och oerhört stämningsfulla.

Under resan pratar jag och kamraten lite om vad som hänt med världen, hur en pandemi verkar ha slagit ut stora delar av samhället. Hur människor blivit mer och mer hänsynslösa mot varandra. Hur vår inneboende egoism tenderar att blomma ut fullt under hemska situationer. Vi märker inte av det så mycket dock, då världen vi rör oss igenom är relativt obefolkad, fram tills dess att vi plötsligt hamnar i skottlinjen. 

För det mesta är 35mm ett rätt lugnt, meditativt och fokuserar på långsamt utforskande av de vackra miljöerna som skapats. Men tempot skiftar ibland till att fokusera på pussellösningar, eller stridande. Det fungerar inte helt tipp-topp, och ett par segment fick jag snällt spela om ett par gånger då buggar hindrade mig från att göra det som spelet förväntade att jag skulle göra. 

Dock är actionbitarna relativt få och den största fokusen är på utforskande, och genom att noggrant utforska världen lär jag mig mer och mer om vad som har hänt, vem jag är och varför det är så viktigt att kunna ta mig hem. Bakgrundshistorien är både vacker, sorglig och smakfullt berättad. Det märks ibland att animationer kanske inte är Sergeys starkaste sida, då andra karaktärer, djur och annat rör sig lite stelt. Men detaljrikedomen i allt annat och den oerhört stämningsfulla musiken väger upp för dessa smärre brister rejält.

Allt i allt så uppskattade jag resan genom ett ödsligt Ryssland och att försöka pussla ihop vad som hänt var både gripande och spännande. Illusionen av en stor, öppen värld där jag fritt kan röra mig fungerar rätt så bra, och trots att spelet egentligen är väldigt linjärt så pressas jag aldrig direkt framåt utan kan utforska i min egen takt för det mesta. Jag hade dock önskat att vissa onödiga moment (däribland strider) hade skippats helt, då de inte tillför någonting direkt av värde.

Det ska bli intressant att vad Sergey Noskovs nästa spel blir, då både In The Rays of Light och 35MM är två av hans äldsta skapelser, och det märks att han tagit rejäla kliv framåt på både ett berättarmässigt och tekniskt plan mellan dessa två.