Recension: Deception IV – The Nightmare Princess [PS4]

En uppfriskande särprägel för japanska spel är att de ofta innehåller koncept av de mer oväntade slagen. Deception IV – The Nightmare Princess går ut på att i egenskap av djävulens hjälpsamma dotter Velguirie göra drömlivet så surt som möjligt för mer eller mindre oskyldiga människor.

Även om det här delvis är en sorts expansion av det tidigare Deception-spelet med samma nummer så finns det inga problem att hoppa in i själavårdandet med detta. Det tidigare spelet Deception IV – Blood Ties där prinsessan Laegrinne istället är lekledare ingår.

Upplägget är ett sorts semirealtidsstrategi med pusselinslag där du släpps ner i en arena med en eller flera fiender som ska elimineras på ett så makabert, uttänkt eller fånigt vis som möjligt. Alla varianter och helst kombinationer av dem belönas. Eftersom prinsessorna till skillnad från fienderna saknar kraftfulla anfallsförmågor ligger vägen till seger helt i att placera ut fällor för motståndarna. Dessa sträcker sig i variation från de flesta av medeltidens kända förhörsinstrument till moderna humorredskap som bananskal, det senare är givetvis bland verktygen som mest delar ut fånighetsbonusar.

Det ser säkert ut, men den tanken är mest ett mentalt gungfly. Wheee!

Att placera ut fällor med fiender springande i hasorna är inte så stressande som det först låter då ett tryck på cirkelknappen ger ett tidsfryst översiktsläge över banan indelat i rutnät där möjliga fällplaceringar tydliggörs. Det underlättar också med att skapa önskade kedjereaktioner då sannolika reaktioner på en fälla visas med pilar. Exempelvis om du placerar en trampolin så blir det då raskt frestande att placera en fallande pumpa vid den projicerade nedslagsplatsen, följt av en kratta i rutan framför som offret extra sannolikt blint kommer trampa på med nämnd grönsak över skallen.

Inramningen kan vid beskrivning först framstå som upplagd för ett spekulativt blodbadande, men utan att ens ställa det jämte spel som senaste Mortal Kombat är det i praktiken snarare ett mindre våldsamt Lemmings, fast med motsatta mål.

För att komplicera saker finns det fiender som har olika specialförmågor, vissa är immuna mot vissa typer av fällor, andra är bara extra misstänksamma och kräver mer taktik för att alls få in i en fälla. Det finns också valfria delmål att ta sig an som ger bonusar, nya fällor eller öppnar upp alternativa vägar genom det träd som utgör vägen genom handlingen. Och just detta träd är kanske det som är mest nytt från det förra som gick en rak linje mot slutet.

Karma, gymnastikläraren får till sist smaka sin egen medicinboll.

Det blev inledningsvis förvirrande trots, eller kanske på grund av, att jag av misstag lyckades trycka in mig i en väldigt låginteraktiv och därmed tråkig guide som ville förklara allt men ofta missade det viktigaste. Jag fick till exempel för mig att alla fällor måste sättas upp och aktiveras på en gång, vilket inte alls är fallet. Med en mer aktiv interaktion blev också allt både roligare och enklare.

Det blir dock aldrig helt smidigt och överskådligt, och mestadels beror det på tekniska begränsningar. Både i realtids- och strategiläget är det en kamp mot kameran så fort en vägg eller annat objekt är i närheten, vilket är fallet nästan överallt på de mindre arenorna.

Nästa problem är strategilägets tillkrånglade menysystem där valda objekt förvisas och täcker upp hela skärmen, det gör planeringen mindre överskådlig. I stridsläget är det istället findernas livstaplar som placerats rakt i siktlinjen för att sabotera koll på vad just de håller på med. Att det zoomas spegelvänt, både kamera och kronprinsessa är lite spattiga samt att det tjatas lite för friskt om bekräftelser och hjälpguider vid början av varje arena är bara ketchupen på sushin.

”Giddyup Buthurt-trap!”

Flera fallgropar är smått obegripliga att de överlevt in i del fyra av en serie. Men trots allt är det i grunden ett underhållande och originellt spel som kan tilltala både pusslaren och pysslaren, för det finns mycket att låsa upp och med det en än större variation på påhitten. Det finns bara lite för många och för irriterande detaljer som inte känns särskilt 2015.

Den simpla men estetiskt trevliga grafiken och den avskalade ljudbilden gör också att PS4-versionen knappt känns mer än som en uppskalning, från Vita. Och för den som har möjligheten så rekommenderar jag nog just den versionen istället då det ser nästan identiskt ut och funkar lika bra där, men har finessen att enkelt kunna passera sommartid under ett välskuggande träd istället för ett helvetiskt varmt vardagsrum. För i mindre doser är det underhållande nog att även överskugga en hel del av bristerna.