Recension: NBA 2K17 [PS4]

Korgbollssimulering når nya höjder med årets upplaga av 2K Sports flaggskepp. Tyvärr bjuder spelet in nybörjare med ena handen men sätter en svettig armbåge i nacken när det får chansen. NBA 2K17 är ett utmärkt internskämt för de som fattar, men kan uppfattas som ett rejält hånflin om man inte riktigt hänger med.

Jag är överlag väldigt positiv till NBA2K17. Det går inte att förneka att detta är ett extremt kompetent hantverk med en enorm uppsjö av spellägen att sätta tänderna i. Tyvärr är spelets tröskel högre än i de övriga stora sportspelen, och känslan att 2K Sports fortsätter att tala till de inbitna i första hand är påtaglig.

Förutsatt att du är något så när insatt i basketregler i allmänhet, och NBA i synnerhet, finns här mycket att hämta. Spelet är till en början bländande snyggt. Av alla lagsportsimulatorer jag spelat, är detta möjligtvis den bästa virtuella representationen av verkligheten. Ur det perspektivet finns det inga direkta svagheter.

I studiopresentationen sitter en till synes lätt stelopererad, men på alla andra sätt perfekt återgiven Shaquille O’Neill, tillsammans med Ernie Johnson och Kenny Smith och tjafsar, analyserar samt informerar om matchförutsättningarna. Förutom sagda stelhet är det imponerande hur naturliga de känns, kanske är det för att Shaq inte är den snabbaste av sniglar i verkliga livet.

Förutom högupplösta muskler, bjuder spelet även på nya algoritmer för artificiell svett

Spelmekaniken visar inte heller upp några större svagheter. Det är lättare att skjuta än tidigare, både när det gäller själva timingen i skottet och att hitta var på planen skyttens styrkor ligger. Dribblingarna känns mer intuitiva och mindre stela än tidigare. Även om inte spelet är perfekt vad gäller kollisioner där det ibland är omöjligt att avgöra varför jag blir foulad, inträffar det väldigt sällan något direkt knasigt. Spelet på plan är överlag extremt välpolerat och känns lättspelat.

Det enda störande är när motståndarlaget medvetet foular mina medspelare i karriärläget, mest för att det totalt hackar upp de sista minuterna av matcherna jag leder. Avsiktliga fouls är möjligtvis en del av basket, men i vissa matcher blir det rent skrattretande. Kommentatorerna är också väldigt heta på att berömma taktiken, till och med när det uppenbarligen inte fungerar alls.

Vad gäller spellägen finns här så att det räcker och blir över. Min favorit är definitivt karriärläget, där vi i år tacksamt nog slipper Spike Lees inblandning. Regiexperimentet förra året var intressant, men fungerade tyvärr mindre bra. Istället bjuds vi istället ett tillskott av duktiga skådespelare som Michael B Jordan och Matt Walsh, vars biroller hjälper till att krydda historien.

Attityd, häftig frisyr och hårt närbildsfokus är viktigt i basket

Tyvärr är berättelsen om spelarens alter ego lite mer slätstruken och det är lätt att lista ut vad som kommer att hända i de sega mellansekvenserna. Samtidigt känns läget mycket mindre styrt; det känns roligare att få ha mer att säga till om kring hur min historia drivs framåt. Jag skulle även önska att det gick att skruva ner äktheten något i själva träningsmomentet. Det är kul till en början, men blir rätt tradigt en bit in i karriären. Verkligt, ja – underhållande, tveksamt.

I övriga lägen kan jag dock inte gnälla på nivån av realism. Att till exempel inte bara kunna styra sitt eget lag, utan en hel liga, är imponerande. Jag gillar också att spelet kommer att tillåta ett helt nytt spelläge när säsongen kommer igång, då det går att hoppa rakt in i den pågående säsongen och “ta över” ett lag. Det låter som en trivial sak, men att slippa nöta igenom en försäsong och första halvan på en pågående säsong är något jag önskat för liknande karriärläge under flera år.

NBA 2K17 är ett underhållande och välgjort sportspel. Trots att det har en högre tröskel än normen tycker jag ändå att det går att rekommendera till alla basketintresserade, oavsett tidigare spelvana.