Recension: Bloodstained: Curse of the Moon [PS4]

Gränsen mellan hedrande smicker och skamlöst plagiat är hårfin. Spel som lyckas balansera precis på gränsen däremellan resulterar ofta i helt fantastiska upplevelser, som exempelvis Shovel Knight, men de som däremot går för långt glöms snabbt bort som bleka kopior.

Curse of the Moon är en uppbyggnad i åttabitstappning inför det gräsrotsfinansierade Blooodstained: Ritual of the Moon. Om den senare titeln har som mål att framstå som en andlig uppföljare till det mer rollspels- och Metroid-inspererade Castlevania: Symphony of the Night, är Bloodstained: Curse of the Moon snarare en hyllning till NES-erans mer linjära Castlevania-spel.

Utvecklarna Inti Creates har verkligen lyckats fånga NES-estetiken snyggt i en modern tappning, som lämpar sig väl för dagens format. Inledningen känns precis som jag vill minnas min första kontakt med Castlevania-serien, där Simon Belmont samlade mod ute i mörkret för att beträda Draculas fästning.

Härlig retroestetik och fartfylld action – vad mer kan man begära?

Några minuter in i äventyret känns det mesta dock fortfarande väldigt bekant, och jag får nästan en känsla av att jag spelat samma äventyr innan. Flera fiender har snudd på identiska rörelsemönster med motsvarande monster i Castlevania, de har bara fått ny kostym. Vissa fiender, som fladdermössen och de ormliknande drakarna, ser inte ens annorlunda ut och verkar ha kopierats rakt av. Delar av bandesignen känns skrämmande bekant, och även majoriteten specialföremål och vapen har gått i arv direkt från Belmontklanen.

Jag tycker definitivt att Curse of the Moon går över gränsen för hur mycket ”inspiration” man får hämta från andra spel. Visst, Koji Igarashi som ligger bakom flera av de bästa Castlevania-spelen är producent för titeln, och studion är helt öppen med att de vill att spelet ska kännas som en andlig uppföljare till just den spelserien. Men någonting är fel när det känns som att Castlevania III: Dracula’s Curse är en större beståndsdel av det färdiga spelet än Inti Creates egna andel idéer och utformning.

Lyckligtvis är det ändå kul att piska på monster och plattformshoppa i Curse of the Moon. Kontrollen beter sig precis som den ska, det bjuds på stora bossar med spännande attackmönster, och det är exakt lika frustrerande som vanligt varje gång ett medusahuvud kommer flygande och puttar ner mig för ett stup.

Alucard, är det du?

Äventyret är utmanande men inte lika svårt som förebilderna. Det tog knappt två timmar att nå slutet, men handlingen fortsätter om du väljer att spela ett andra och tredje varv på högre svårighetsgrad. Det är ganska lagom långt för att bibehålla mitt intresse hela vägen. Mekaniken att snabbt byta spelkaraktär för att tackla olika fiendetyper och utnyttja genvägar längs banorna är ett kul upplägg som bjuder på variation vid olika genomspelningar, men är precis som resten av spelet lånat från Castlevania III.

Curse of the Moon är så nära den gamla skolans Castlevania-spel man kan komma idag, och ett godkänt substitut för alla som törstat efter pisksvingande i tvådimensionellt format till tonerna av härlig retrostilmusik. Äventyret når dessvärre aldrig riktigt upp till samma höga nivå som originalspelen, och lär glömmas bort inom kort då det inte tillför särskilt mycket. Men det är likväl kul så länge det varar, och får mig definitivt att se fram emot Bloodstained: Ritual of the Moon.