Säg hej till vår nya skribent Andréas!

På PSbloggen jobbar vi kontinuerligt med att försöka förbättra oss själva och innehållet för att erbjuda dig som läsare intressant läsning, och nästa steg i denna utveckling är nu här i form av vår nya skribent Andréas. Flera känner säkert till honom från kommentarsfälten sedan tidigare där han är mer känd som SonicTheFudgehog, och nu tar han liksom flera andra på bloggen steget från läsare till skribent.

För att lära känna Andréas bättre har jag i god PSbloggen-tradition genomfört en kort intervju bestående av viktiga kärnfrågor. Senare idag kommer du även att kunna läsa hans första recension på bloggen.

Vem är du?

En mångpysslare från norra västkusten, som med en dilettantisk entusiasm sällan drar sig för att bygga eller modifiera om prylar till nya och förhoppningsvis mer användbara prylar. Uppskattar spel liksom de andra sköna konsterna främst för samma saker, men klagar naturligtvis inte om de faktiskt innehåller omfattande och välfungerande interaktivitet också.

Vilken PlayStation-konsol är din favorit?

Det är ofta svårt att vinna över den där nostalgiska ingången till saker. Det finns en slags magi i den nivåhöjning spel som Wipeout och Tomb Raider först bjöd på, då de nästan motsvarade den utveckling när spelen först tog steget till att ha någon form av estetik mer än den från funktion. PlayStation 2 förde dock bokstavligen den gamle grå vidare och erbjöd en mer komplett och genomtänkt plattform, vilket nog också gjorde att jag vågade mig på lite bredare spelval. Så i slutänden blir det PlayStation 2.

Hörlurar eller 5.1-ljud?

5.1 och helst via extra ryggbrytande golvhögtalare med krav på extraförstärkare egentligen. Men nu i en kub omgiven av störande och störbara element så är oftast lurar att fördra för allas skull. Musik är det inget som slår lurar på ändå intalar jag mig.

Vilken trophy är du mest stolt över?

Någon för krumbuktövningarna i Mirror’s Edge som efter extra många skrubbsår plingade in, långt efter själva spelet var slut. Surreptious Swing säger vi, mest för att namnet var roligast bland dem. Den kändes åtminstone som ett slags märke på att spår av närminne och koordination fanns kvar. Hela 0,5 procent vanlighet tydligen, så akrobatikens praktiska nytta under äventyret verkar förblivit oklar för de flesta andra med.

Nämn dina tre favoritspelserier och välj sedan en du måste spela varje vaken timme en hel helg, en som måste läggas ner och aldrig återkomma och en som du måste spela minst en timme varje dag i resten av ditt liv.

Tomb Raider skulle jag eventuellt klara det första med trots någon form av odiagnosticerad narkolepsi. Jag tror att det nästan redan hänt för länge sen, rent av.

Det vore fantastiskt om The Last Guardian blev den definitivt avslutade delen av en lös och nu väl utsträckt serie. En som efter den sista biten lagts bildar ett triangulärt epos sådär briljant att det efteråt känns av att universum slutar expandera under ett par sekunder, för att sen istället sätta dubbel fart.

Så på tal om det. Får man välja spel från framtiden? (Lite fusk, men ok… /reds.anm.) No Man’s Sky i så fall. Lever det upp till sin potential kommer minst resten av livet behövas för att inte varva det helt ändå.

Vad spelar du just nu?

Monster Hunter 3. Kontrollen är spattig, menysystemet och världsuppbyggnaden förvirrande. Men man har en kattbutler, så betyget är en klar tia än så länge alltså. Beyond: Two Souls damp nyss ner också, men det återstår att se om det tidigare lyckas fånga mig nog att inte starta det senare också.