Vad behöver jag för att få jobba med spel…?

På vägen hem i tågkupén får min sons nioårige kusin frågan om vad han ska bli vad han blir stor. Denna fråga älskar barn förmodligen lika mycket som trettiofemårssingeln tycker om att bli tillfrågad när han eller hon ska stadga sig. Svaret kom dock så rappt att vi alla insåg att han funderat på saken länge.

– Jag ska antingen bli LEGO-modellskonstruktör eller göra datorspel.

Tanten som frågade nickade instämmande och log, jag kunde inte riktigt se om hon begrep svaret eller inte – men vår nioårige släkting väntade inte på en bekräftelse utan rättade snabbt sig själv.

– Ja, alltså… Att bli LEGO-konstruktör är nog kanske lite svårt – det finns kanske inte så många sådana… Men göra spel kan jag absolut tänka mig!

Någon i vårt sällskap ställde givetvis den något tristare följdfrågan om han visste hur man blir spelutvecklare. Det visste han inte. Samtliga i sällskapet vände sig mot mig.

– Jo… Men ja, alltså… Man…, började jag.

– Du får nog läsa en del matte, sade jag kort och tråkigt.

– Varför det? replikerade nioåringen.

– Ja, nä… Det är klart, jag känner ju en hel del som inte är programmerare – men du bör i alla fall vara duktig på att, ja rita…

– Varför det? frågade han igen – förmodligen mest på grund av att han inte kom på något bättre svar.

– Hm, nä – jag känner ju faktiskt ytterligare folk som arbetar med spel och som inte alls kan rita heller, erkände jag.

Fast den ultimata kombon måste väl vara att jobba med LEGO-spel? Då får man liksom både designa klossar OCH bygga spel…

Någon sade något och ytterligare någon annan sade något annat. Samtalet gled iväg och jag var loss från kroken. Men frågan ville inte riktigt lämna mig – vad krävs egentligen för att arbeta med spel, sådär rent generellt?

Det finns såklart en hel drös utbildningar som kallas spelutvecklarutbildningar, men dessa är ju inte alls heller något krav – de flesta spelutvecklare jag känner har hamnat där de är via något bananskal eller genom ren och skär vilja eller genom att bara vara bra på det de gör.

Att säga så är dock inget bra svar till en nioåring som vill syssla med en framtidsbransch som för varje år pekar spikrakt uppåt. Svenska spelbranschen slog rekord (igen) förra året med sålda spel för 3,2 miljarder kronor. Det duger inte att inte ha klart för sig vad intresserad svensk ungdom bör satsa på när de visar intresse för ett yrke.

Egentligen är det helt fantastiskt. Hade jag kommit dragande med planer på att bli spelutvecklare när jag var ung hade Margareta, vår syo-konsulent, först undrat vad jag menade och därefter bett mig skärpa mig och sluta tramsa. Att spelutveckling ens är en bransch det går att arbeta i har inte varit självklart särskilt länge, vilket såklart är en otroligt rolig utveckling.

Och det är klart att jag kunde ha funderat lite och tänkt ut bättre svar än de jag gav – men jag bestämde mig där och då för att gå några steg längre. Jag tänker mig att jag helt enkelt slår mig i slang med två unga svenskar – typ nio år gamla, en tjej och en kille – och helt sonika trampar in på spelföretagen här nere i Malmö och ber dem att själva förklara vad de tror att de letar efter när nioåringarna så småningom ska ta sig ut i arbetslivet.

Så där står jag nu; hej, alla spelföretag i Malmö! Jag kommer inom kort att höra av mig och vilja komma på besök med två knattar. Vill ni ta emot oss kommer vi att bombardera er med frågor under en knapp timmes tid och sen dra vidare.

Resultatet skriver jag såklart här i nya krönikor – såvida inte ungen ändrat sig och faktiskt vill bygga LEGO som födkrok. Eller bli astronaut. Eller nåt annat vi ungar ville bli på min tid.