Till alla vilsna föräldrar till tv-spelande barn

Att det släpps en ny konsol lagom till jul brukar normalt synas i våra önskelistor, framförallt i barnens. Föräldrar, både med och utan teknik- eller spelintresse, kliar sig i huvudet och undrar om, när och varför de borde tillmötesgå önskekravet och skaffa exempelvis en PlayStation 4 i vinter.

”Behöver du en?”

”Vad ska du med den till?”

”Varför duger inte den gamla?”

Det är i princip samma frågor som ställs till dagens åttaåringar som ställdes till oss för drygt 30 år sedan; då gällde bytet dock andra plattformar. Som NES till SNES eller Commodore 64 till Amiga 500 – eller något annat.

Att barn och unga spelar tv-, dator- och mobilspel är ingen trend som lär gå över i första taget. Du kan även vara säker på att det som anses nymodigt nu är ute bortom förståelse när dagens unga blir vuxna och iklär sig den roll vi föräldrar har i dag. Min son är tre år och kommer att få uppleva PS4 i vinter när familjen skaffar en. Som jämförelse; när jag var drygt tre år fyllda (runt 1977) lanserades spelkonsolen RCA Studio II, en maskin som var direkt stenåldersmässig när jag i mitten av 1980-talet själv började ägna mig åt datorspel. Teknikklyftor blir snabbt milsvida för unga människor.

En ny spelkonsol står nog högt upp på många önskelistor i år.

Det mesta tyder på att dagens PS4 kommer att vara en gammal retromaskin när min son närmar sig myndig ålder – och att spelandet då blivit en naturlig del av alla människors liv, kanske på bekostnad av böcker, film och det vi lite slarvigt kallar tv? Vid den tiden har jag förmodligen inte hunnit klä mig i rollen som farfar, men kommer jag att ha hängt med i utvecklingen? Och ni föräldrar som redan i dag är vilsna i spelvärlden, vad ska ni ta er till om femton år?

Spelen tillhör framtiden, så det är bara att greppa hornen. Eller ännu hellre, handkontrollen.

En del föräldrar reder sig själva. Andra tar hjälp av varandra, som exempelvis i Facebook-gruppen Geek Parents med, i skrivande stund, cirka 700 medlemmar. Ytterligare en del har ingen aning, men då och då skickar de mail till spelsajter och frågar råd. Om vi får lov att generalisera lite grann så brukar vilsna föräldrars frågor om tv-spelande barn vara i huvudsak två.

Den första är: ”Vilket spel ger jag mitt barn? Jag vill undvika våld och han/hon gillar inte sport?”

I en enda mening försvinner fyra femtedelar av varje konsols spelbibliotek, förutom möjligtvis Nintendos. Vilket förvisso kan tyckas vara märkligt eftersom målgruppen spelare mellan fem och tolv år som inte gillar sportspel inte direkt är en liten sådan – och inte heller särskilt köpsvag eftersom det ofta är föräldrarna som betalar.

PEGI 7 betyder från sju år och uppåt och rymmer allt ifrån Skylanders till Need for Speed.

Det går såklart att rabbla upp en massa titlar som svar; till Sonys konsoler är spelserier som LittleBigPlanet eller Ratchet & Clank givna alternativ som många föräldrar redan känner till. Men hellre än att bara diskvalificera alla ”våldsspel” bör du som förälder ta dig en titt på vad ett spel egentligen handlar om. Vilket syfte har det eventuella våldet? Är det explicit underhållningsvåld eller är våldet en del av något större som i sig egentligen inte handlar om våld?

PEGI-märkningen kan också vara till hjälp men den är dock tyvärr ofta missförstådd. För det första är det en frivillig åldersrekommendationsmärkning tänkt att hjälpa dig att avgöra innehållet och ta beslut – inte en definitiv åldersgräns, och absolut ingen censur. Märkningen bygger inte enbart på mängden våld, sex och svordomar utan är ett standardiserat system för att märka den lägsta ålderskategorin som bör spela titeln i fråga.

Det är alltså inte automatiskt så att ett spel märkt med PEGI 7 endast är till för sjuåringar utan kan vara precis lika passande för en 12-åring, beroende på vad det är. Nyckelordet i att förstå spelen dina barn ägnar sig åt är alltså delaktighet; visa intresse för vad barnen spelar. Prata om det, skaffa dig en uppfattning om spelets syfte och hur det kanske både kan underhålla och lära ut – och delta i egen hög person. I mån av tid, försök greppa handkontrollen och faktiskt spela med dina barn.

Ett annat svar jag ofta ger vilsna föräldrar är att undersöka konsolens inbyggda spelbutik; i Sonys fall PlayStation Store. Du behöver inte stirra dig blind på spelen i butik, faktum är att spelen i onlinebutiken ofta har flera fördelar. Dels är de ofta av indievariant, vilket betyder att de är oberoende av de stora spelföretagen och tenderar att vara mindre våldsamma och mer lekfulla (även om det såklart är en subjektiv bedömning) – dels är de också ofta billigare, går att ladda hem omedelbart efter köp och, vilket kanske är den största fördelen av dem alla, finns vanligtvis tillgängliga i en demoversion som låter dig själv kontrollera huruvida spelet är lämpligt eller inte.

Ibland är det lättare att hitta rätt i de digitala spelbutikerna.

Gillar både du och dina barn titeln behöver du ofta inte köpa den förrän demons begränsningar är nådda. Ibland hinner de tröttna innan demon ens är klar, och då har du sparat lite pengar.

Så – som svar på frågan: du ska köpa spel med rätt PEGI-märkning, om du är villrådig. Om du har tid, ork och intresse nog att ta reda på vad ditt barn har för sig bör du dock sitta ner och spela med dem. Då slipper du oroa dig och undra, och du tillbringar dessutom tid med dem.

Och vem vet – du kanske har roligt på vägen?

Vilken är då den andra frågan föräldrar brukar ställa? Jo, den lyder: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket?

Den svarar vi på vid nästa tillfälle.