Tankar om platinajakten

Jag är fascinerad av troféjagande spelare, men samtidigt funderar jag en del kring fenomenet att samla skinande pokaler i tv-spel. Det är trevligt att mitt PlayStation 4 plötsligt berättar att jag har belönats med en bronstrofé efter att en boss har besegrats, och upplever en viss stolthet av att få vinna något även om uppgiften i det pågående spelet kanske inte krävde så mycket av mig.

Men ofta snurrar många frågor i mitt huvud, och den första frågan som alltid dyker upp är: Varför finns det troféer? Räcker det inte med att kunna klara av ett spel genom att gå rakt på sak och ta tag i huvudhistorien utan att tänka ”åh, jag måste samla alla dessa gömda skatter i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10)”?

När jag klarar av ett riktigt svårt spel uppstår ett riktigt glädjerus; det känns nästan som att jag sprungit ett maraton i uppförsbacke, och det är en stark belöning i sig. När jag sedan kollar min trofélista, upptäcker jag ofta att det finns mycket mer att göra.

När jag köpte mitt PlayStation 3 för många år sedan, tänkte jag inte ett dugg på samlande av fiktiva priser utan ville bara spela färska titlar. Det första spelet jag spelade var Bayonetta och det var även denna titel som gav mig min allra första trofé. Den virtuella belöningen var starten på något som omedvetet ändrade mitt sätt att spela.

Bayonetta visade mig vägen till fina prispokaler i spel. Hon visade också extremt våld och svart (sex)humor, men det är en annan historia.

Jag började bli intresserad av att testa gränserna för att ta tag i dessa skinande bägare av ädelmetaller, och visst var det svårare att greppa tag i silver- och guldpriserna men det kändes mycket tillfredsställande när jag fick min belöning efter att ha slitit hårt. Den ultimata trofén, platina, är den mest åtråvärda av dem alla och runt om i världen jagas denna blåtonade, metalliska skönhet av miljoner spelare. Men är inte det lite väl extremt?

Jag har aldrig kallat mig för platinajägare och det kommer jag inte göra i fortsättningen heller, av goda skäl. Jag har inte de tappra spelarnas tålamod och starka envishet, även om jag inte ger mig så lätt när jag spelar. Det finns inte en chans att jag kan klara av Bioshock Infinites högsta svårighetsgrad utan att handla ifrån en Vending Machine, och om jag ens ska våga fånga varje pokal i The Binding Of Isaac, krävs både galenskap och uthållighet. Jag känner några bekanta med över hundra platina i bagaget, och Martin här på PSbloggen har nästan nått tresiffrigt i sin samling och de förtjänar varje uns av min respekt.

Min allra första platina fick jag för The Walking Dead: Season One. Det var inte svårt att vinna den men jag kände mig stolt efteråt.

Även om jag inte kan titulera mig platinajägare, har jag dock fem platinatroféer där jag är extra stolt över ett par. I fjol fick jag för mig att genomsöka hela Far Cry: Primal och bland det svåraste jag har gjort var att leta upp varje bilmodell i L.A. Noire innan en blå bägare poppade upp i rutan.

Att jaga troféer i PlayStation-spel har öppnat nya dörrar för mitt spelande, belöningarna ger spelen en förlängd livlängd och blir även en morot att springa efter. Det är uppfriskande och underhållande men jag vet var gränsen går för vissa spel. En dröm vore ju att klara 100% av The Last Of Us: Remastered (9/10) men jag tror inte att jag kommer att hitta alla trettio Firefly-medaljongerna.

Är troféer nödvändiga? Mitt första spontana svar är nej, men när jag tänker efter är det faktiskt värt att anstränga sig lite mer under spelandet.

Det här året ska jag utmana mig själv och ta några fler platina innan 2018 har inletts, och i ett kommande inlägg tänker jag berätta vilka spel jag har siktat mig in på.