”Spelar mitt barn för mycket?”
Har du tv-spelande barn men är inte själv särskilt bevandrad i spelbranschen kan det vara tufft att veta var gränser ska dras och vad som är upp och ner. I förra krönikan om tv-spelande barn nämnde jag att vilsna föräldrar ofta ställer samma två frågor.
Den första: Vilket spel ger jag mitt barn? avhandlade vi i förra artikeln. I huvudsak var tipset att verkligen följa PEGI-märkningarna i första hand och sätta dig ner och intressera dig för spelet i andra hand. Att vara delaktig gör mycket och du lär dig på kuppen.
Den andra vanliga frågan är klurigare: Hur gör jag om mitt barn spelar för mycket?
Frågan är klurig, av flera orsaker. För det första råder det väldigt olika meningar kring huruvida tv- och datorspel är utvecklande eller skadligt. Jag är inte psykolog och kan inte göra annat än följa de olika forskningsrapporter som ploppar in från gång till annan. Kortfattat säger de ungefär att tv-spel visst kan vara utvecklande för hjärnan, men aggressivt beteende eller andra mer eller mindre destruktiva mönster kan utlösas eller åtminstone förstärkas. Kanske.
Ett spel som många föräldrar antagligen känner igen eller fasar för: Minecraft. Den digitala motsvarigheten till Lego. Ett bra exempel på hur spel kan användas både i pedagogiska och problemlösande syften.
Kort sagt; tv- och datorspel kan förmodligen göra både gott och ont i olika sammanhang och doser – precis som vilken underhållningskonsumtion som helst; film, böcker, musik eller whatever.
Men det som egentligen gör frågan svår är uttrycket ”för mycket”. Häri ligger en värdering och en farhåga. Att göra något i ”för stor dos” är dåligt eller kan åtminstone gå ut över annat. Som exempelvis skolarbete eller jobb.
En människa har 24 timmar per dygn; jag vågar påstå att jag läser saker sammanlagt fyra timmar varje dag. Är det ”för mycket”? Eller är det bara utvecklande? Är fyra timmars läxläsning eller tentapluggande för mycket? Eller handlar det om att läxläsning helt enkelt är en bättre syssla – och inte om huruvida spel är skadligt eller ej?
Det må vara hänt – läxläsning är viktigt, men frågan du kanske ska ställa dig först är vad du själv anser vara ”lagom” i sammanhanget – och gärna jämföra med andra sysslor. Hur många timmar ska ditt barn läsa böcker för att du ska reagera och undra om det är ”för mycket”? Hur många timmar ska ditt barn ägna åt fotboll innan det är ”för mycket”?
För de oroliga föräldrarna finns det ganska enkla sätt att begränsa/kontrollera speltid och dess effekter. Ett av de mer effektiva – spela tillsammans med barnet.
Spelade den elvaårige Zlatan ”för mycket” fotboll? Borde han läst läxor istället? Han blev till slut mångmiljonär – vore det mer ok att spela ”för mycket” om du insåg att ditt barn potentiellt skulle kunna bli mångmiljonär på spel?
Min idé är inte att påstå att ingen kan spela för mycket – min tanke är att varje förälder bör fråga sig varför de är rädda, varför de är oroliga för att något är ”för mycket”. Och ställa det i jämförelse med allt annat unga sysslar med på fritiden. Spel är en fritidssyssla bland andra och här för att stanna. Det kan vara otroligt utvecklande men även repetitivt, beroendeframkallande och passivt.
En del barn (och vuxna) spelar säkert för mycket. Men en del barn även läser, spelar fotboll och rider hästar ”för mycket”. Tv- och datorspel tenderar att få en underordnad tillvaro jämfört med andra fritidssysslor. Bör det ha det?
Om skribenten
Jimmy Wilhelmsson
Jimmy har hängt med från PS3bloggen-dagarna och driver även en egen retroblogg på Spelpappan.se. Förutom Sonys konsoler är han gammal veteran inom Commodore 64- och Amiga-plattformen, och kan prata om det i timmar. Han är heller inte så farlig som han ser ut.
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Mannen med det imponerande skägget har talat och vi bör lyssna på denna profet. Håller fullständigt med, så länge det spelandet inte går ut över de mer grundläggande behoven – syre, mat, sömn, socialt umgänge, grundläggande hälsa etc. – så är väl spelandet inget problem.
Problemet är att media ofta har en tendens att sätta en del fritidssysselsättningar som t.ex. fotboll på en pedestal och utmåla spelandet som något som leder till förfall, misär och utanförskap. Men det är en gammal skröna som bör avlivas omedelbart.
Om föräldrar inte är intresserade så bör man i alla fall sätta sig in i hobbyn. Om min dotter börjar spela fotboll så kommer jag sätta mig in i detta även om jag direkt ogillar att se på denna extremt övervärderade sport. Det är mitt ansvar som förälder att sätta mig in och avgöra vad som är hälsosoamt.
// G
Hehe, tack för den eminenta beskrivningen.
Ja, delaktighet och intresse för vad ditt barn gör är bra nyckelord i många sammanhang. Ofta är det kanske barn som förväntas få ett intresse från sina föräldrar, men i fall som spel kan det ju mycket väl vara precis tvärtom?
Delaktighet föder ofta förståelse, tror jag.
Spel kommer att värderas högre, det är oundvikligt. Det går inte att jämföra dagens situation med hur det var för tio år sedan – och om ytterligare tio år har det hänt ännu mer. Men det hjälper föga de föräldrar som är vilsna och oroliga i dag.
Kul att hitta din blogg, jag ska försöka läsa de krönikorr som u slänger upp, eftersom vi uppenbarligen delar samma värderingar kring åtminstone ämnet du har valt att behandla här.
Ser fram emot mer diskussioner kring varför spelmediet är missförstått jämfört med både andra medier, men även andra sysslor som t ex fotboll.
Värderingsfrågan är ack så viktig i dessa sammanhang.
Mina tankar hittar du för övrigt (smygreklam) på PappaPlay.com, när jag får en stund över.
För närvarande är det fullt upp med reklamskyltning för stora barntitlar inom tvspel. Då är dessa perspektiv alltid relevanta när frågande föräldrar knackar mig på ryggen. 😉
Spread the word!
Hej Aaron, tack för det. Jag ska definitivt kolla in din blogg; det är betydligt fler som frågar om barn och spelande än som skriver om det.
Som nybliven småbarnsförälder är mitt största problem hur jag ska tygla mitt eget spelande! Barn gör ju som vi gör och inte som vi säger heter det ju 🙂
Gött. Njut!
Okunniga människor och ”proffstyckare” i media kommer alltid ha synpunkter. Då jag under flera år varit mycket aktiv på spelscenen (driver Xboyz.se, varit Xbox MVP osv) har spelandet alltid haft plats hemma hos oss. Vi har heller aldrig brytt oss om PEGI. Istället kommunicerar vi om skillnader mellan spel och verklighet. Detsamma gäller speltider.
Fotboll är ett allmänt accepterat intresse och jag garanterar att föräldrar intresserat frågar sina ungat om gjorda mål och räddningar. Men frågar man lika intresserat om level-ups tro?
När det gäller spelandets negativa påverkan på kidsen: när kallades kravallpolis in till ett urspårat LAN senast?
Bra där. PEGI är som sagt ett hjälpmedel – det bästa är givetvis att diskutera i familjen och få de yngre att förstå vad spel handlar om.
Jag är tvärtom orolig för att min dotter inte spelar tillräckligt mycket som en följd av att jag är entusiastisk. Därför har jag låtit bli att spela Alice Madness returns resp Final Fantasy XIII – hon gillar dem, och om jag manglar på tappar hon intresset … Hon är en av de där tävlingsmänniskorna som lägger av om nån är överlägsen (känner igen det hos mig själv när farsan var för bra på schack …).
Haha, ja det är också en vinkel på det hela. Jag har faktiskt tänkt på liknande saker förut; i någon del av livet sker någon slags revolt mot sina föräldrar – om föräldrar spelar mycket; blir revolten då att inte sitta alls framför en skärm? 🙂
Du får väl dra fram det gamla bordshockeyspelet istället, så att hon i lugn och ro kan dominera i FF… 😉
Jag bedömer att barn av idag har ett väldigt stort utbud av aktiviteter att syssla med, särskild om man jämför sin egen 70-tals barndom. Det som är ganska deprimerande med spel är att de i princip alltid väljs som förstahandsval. Oavsett hur kul jag tycker det är själv att spela så tycker jag det är rätt tråkigt att det av mina barn alltid sätts framför alla andra akitivteter. Men jag förstår varför, det är trots allt en upplevelse som triggar många delar av en medvetande på en gång. Men det är också därför jag känner att jag måste begränsa det rätt rejält. Jag tycker inte det handlar om att barnet har suttit X eller Y antal timmar utan det handlar om huruvida andra aktiviteter försakas eller inte. Det är faktiskt inte så att ett litet barn själv ska behöva ta ansvar för alla frågor, det vi vuxna ofta upplever som en frihet och ett fritt val kan i praktiken vara ganska svårt för ett barn att hantera. Jag minns själv när jag var liten och man förväntades välja ”rätt” saker. Bättre tycker jag att vara tydlig.
Men då handlar det ju, precis som i texten, inte om huruvida det är dåligt att spela X timmar utan om att X timmars spelande går ut över Y timmars annan aktivitet.
Jag vet inte exakt vilka andra aktiviteter du syftar på, men det är klart att barn såväl som vuxna måste röra på sig för en sund livsstil. I framtiden kombineras säkert de båda mer än de gör i dag; en stillasittande livsstil är ju en allmän samhällsfara och gymtrenden kommer säkert att bli än mer spelifierad än nu.
Men det *går* såklart att spela för mycket tv-spel. Det går att spela för mycket fotboll. Och det går att läsa för mycket böcker.
Frågan är vilka värderingar som ligger bakom varje människas definition av ”för mycket”.
fast jag menar inte aspekten att det är osunt att inte röra sig. hör och häpna finns det ju flera alternativ till aktiviteter som att bygga lego, spela brädspel, rita, lyssna på musik, läsa böcker.
I vart fall är min erfarenhet att om du frågar ett barn på 5-8 år, vilket är de åldrar jag har erfarenhet av och låter de välja själv så väljer de 99 % av gångerna att spela spel.
Svår fråga detta. Själv är jag lärare, gamer och förälder. Möter attityder från kollegor och andra vuxna när de hör vad jag gör på ledig tid. Barnen på skolan får jag däremot ofta bättre kontakt med genom att jag lever bitvis i deras värld och pratar deras språk.
Men hemma då? Jo här har jag en 11-åring som tillsammans med storebror fick börja spela CZ redan då han var åtta år. Idag tar gamers kontakt med mig och undrar om jag har nån aning hur jäkla bra min lillkille är??? Folk runt mig i spelvärlden har planer för honom och tror han kan bli åtminstone i eliten här hemma om några år. Vad svarar man på sånt som pappa? Vad skulle Zlatans pappa sagt? Klart han ska få chansen att utveckla något han har så stor talang för och tycker är så kul. Så det blir mycket CSGO hemma här nu…
Som nämnt ovan är den fara jag också kan se: det barnen missar när de sitter och spelar; ute och hoppa i naturen, umgås med kompisar, ha tråkigt etc. Här gäller det som förälder att faktiskt föra en öppen dialog med barnet. Du ska spela, självklart! Men spelandet får inte göra att du skippar allt det andra i livet. För att det ska funka vill jag att du fortsätter vara ute och leka/busa med dina kompisar, sköter skolan och gör annat än att spela. Tror du vi fixar det tillsammans? Hur kollar vi upp om vi lyckas? När ska vi ta en koll nästa gång, i början av juli? OK.