Krönika: Hiphop och TV-spel – En kärlekshistoria

”Super Nintendo, Sega Genesis, when I was dead broke, man, I couldn’t picture this”. Så lyder första raden i tredje versen av Notorious B.I.G.s låt ”Juicy” från 1994, och visst, varför välja sida i dåtidens glödheta konsolkrig om du helt plötsligt hade råd med båda konsolerna?

Vissa kanske vill argumentera för att merparten av radens syfte är att lyfta fram materiell rikedom, men nog kan man anta att det även fanns något av ett spelintresse hos den allt för tidigt bortgångna hiphop-giganten. Faktum är att Notorious B.I.G är långt ifrån den enda artisten inom genren som har namedroppat en eller annan TV-spelsreferens.

För utöver att nämnda låt är en självklar klassiker inom sin genre är den just ett klockrent exempel på när två kulturella uttryck möts, i det här fallet populärmusik och TV-spel. Att dessa två rörelser möts är kanske inte så ovanligt nuförtiden, men visst är det så att hiphop och tv-spelande har en relation som inte verkar likna någon annan inom vare sig musikens eller tv-spelens värld. Nog för att vissa andra musikgenrer gärna används som ljudmässigt eller visuellt tema i spel, men det är sällan tjänsten återgäldas i form av omnämnande i den orelaterade musiken på samma sätt som i hiphop. När var exempelvis det senaste tillfället du hörde någon i en rocklåt klämma ur sig en spelreferens?

Personligen är en av mina tidigaste upplevelser av ämnet när jag någon gång under 90-talets andra hälft fick möjligheten att spela Parappa the Rapper (1996) på en demoskiva där hemma på pojkrummet. Spelet brukar anses vara ett av de första riktiga rytmspelen, och visst diggade jag med när Parappa och hans minst sagt lökiga tränare övade rörelser till svängig hiphop-musik signerad Masaya Matsuura och Yoshihisa Suzuki. I svallvågorna av spelets framgångar kom liknande titlar, som exempelvis det annorlunda Bust a Groove (1998) som förvisso hade något bredare musikutbud, men fortfarande visade starka hiphop-drag.

Med tiden gick det till och med så långt att hela spel blev tillägnade genren och dess giganter, med exempel som Wu Tang: Taste the Pain (1999), det stilbildande Jet Set Radio (2000) och Def Jam Vendetta (2003) med sina uppföljare. Hiphop som musikgenre har fortsatt att växa sen dess, men nog kan man ana att det uppstod en förändring i förhållandet med spelvärlden från och med mitten av 00-talet. Kanske i samma veva som musikspel i stil med Guitar Hero (2005), Rock Band (2007) och Rocksmith (2011) skiftade över fokusen till mer gitarrorienterad musik istället. Med artister som Run DMC, Beastie Boys (med flera) representerade i nämnda spel var genren fortfarande närvarande, och spel som DJ Hero (2009) visade att det fortfarande fanns ett intresse för den inom spelens värld. Hur förhållandet mellan genren och spelens värld ser ut idag, det tåls att prata om.

Jag blev aldrig särskilt bra på de där tidiga rytm-spelen, men nog följde musiken och de visuella intrycken med upp i tonåren när intresset för musik blev större och bredare. Då och då när jag lyssnar på hiphop händer det att jag upptäcker ännu en spelreferens, och de får mig att flina varje gång. Kanske finns kärleken kvar trots allt?   

Vilket är ditt bästa minne av hiphop, tv-spel och bandet mellan dem?