Borde alla spel vara för alla?
Det här är en diskussion som brukar bubbla upp i samband med att From Software släpper ett nytt verk, och det är inget undantag nu vid lanseringen av Dark Souls III (10/10). Spelare klagar på designen och vill ha enklare varianter av spelserien som har gjort sig känd för att vara utmanande och oförlåtande när det gäller misstag. Dessa spel som fundamentalt bygger på balansgången mellan hög risk och stor utdelning, och som lägger stor vikt vid tålamod och analys av motstånd.
Spel är något som med tiden har blivit mer och mer inkluderande, och det finns idag tack vare indieutvecklare en större bredd i utbudet än någonsin förr. Det finns allt från gigantiska skapelser där du får plöja genom monster med hjälp av gigantiska vapen till små intima berättelser som utforskar könsroller, och denna mångfald är fantastisk. Men borde alla spel vara för alla?
Vordt är på väg att skicka mig tillbaka till lägerelden igen.
I grund och botten är det viktigt att förstå att utvecklare har en artistisk vision, som förvisso påverkas av eventuella utgivare och vilken budget de får röra sig med. Det är väldigt sällan som designbeslut tas utan eftertanke, och i fallet med Souls-spelen finns det en tydlig anledning till varför mycket till en början känns snudd på omöjligt. Det är inte förrän du har lärt dig hur omgivningen ser ut och hur fienderna fungerar som du börjar känna dig trygg, och det är ett inlärningssteg för kommande utmaningar senare i spelet.
På samma vis kritiseras spel som till exempel Gone Home (9/10) att inte vara riktiga spel, eftersom de saknar utmaning eller förlustläge. Dessa interaktiva berättelser har blivit benämnda vandringssimulatorer av spelare som inte är i verkets målgrupp eftersom de söker något mer eller något annorlunda. Det betyder dock inte att spelet borde ändras för att tilltala fler människor, för då har skaparnas vision inte respekterats.
Ett av de mest populära exemplen på hur marknadsundersökningar har urholkat speldesign är Fuse från den normalt sett fantastiska spelutvecklaren Insomniac Games. När spelet först visades upp med namnet Overstrike var det ett färgsprakande spektakel som bådade gott, precis som de flesta spelen de utvecklar. När spelet väl dök upp på marknaden var det dock en grå massa av säkra kort och beprövade spelelement som fick bli den nya definitionen av ordet mediokert. Allt för att utgivarna Electronic Arts ville försöka tilltala så många som möjligt på marknaden, åtminstone på papper.
Fuse saknar en egen identitet till den grad att de till och med kapade bort ansiktena på karaktärerna.
Jag har själv en ganska bred spelsmak, men brukar sällan spela strategiska spel som till exempel Civilization eftersom jag inte har tålamod att sätta mig in i alla menyer och dylikt. Det är helt enkelt inte ett spel för mig, och jag vill inte se att det ändras bara för att intressera mig. Det hade sannolikt gjort spelet till en sämre upplevelse för de som gillar det idag. Jag avfärdar inte folks rätt att kritisera det de inte gillar, men kontentan är att det är okej att det finns spel som inte är gjorda för mig. Det finns så många andra att välja mellan.
Om skribenten
Johan Lindros
Skåning, gamer och hockeyfan. Med Atari 2600 som inkörsport till spelvärlden skapades en i stort sett allätare när det gäller spelgenrer, dock med en förkärlek för rollspel, en passion som endast matchas av känslorna för Philadelphia Flyers. Tycker att spel med delad skärm är ett av de mest underskattade nöjena som finns.
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.
Min skämshög är stor nog som det är, hur illa hade det inte varit om alla spel som släpptes tilltalade mig? 🙂
Jag kan ibland störa mig på när folk börjar diktera för spelutvecklare hur de ska göra sina spel. Precis som du skriver får givetvis alla ha åsikter, men det är som sagt stor skillnad på att säga ”detta spelet är nog inget för mig jag hade föredragit om det var si eller så” och att börja kräva att spelen ska följa en eller en annan mall och föra en massa oväsen i ett försök att pressa utvecklaren att anpassa sig.
Fast jag skulle vilja kräva att det görs lite fler stora jrpgs med turnbaserade stridssystem :p
I korta ordalag: nej. Spelbranschen och alla olika typer av spelare som finns är tillräckligt bred för att det skall gå att nischa sig någorlunda. Disgaea-spelen hade inte varit i närheten av lika intressanta om de gjorts lättare eller mindre grind-tunga (säger jag som inte orkar med spelen just på grund av dessa faktorer, men jag kräver inte heller att de ska förenklas så att de passar mig – jag är helt okej med att jag inte är en del av Disgaeas primära målgrupp.)
Fokustestande för att försöka få ett spel att passa för alla målgrupper är väl ekvivalensen till tuggummi-pop. Något som är lättsmält, passar alla smaker och egentligen inte tilltalar någon särskilt väl.