Att leva med rutiner och TV-spel

I över 30 års tid har jag ägnat mig åt en bekväm stund med tv-spel, i stort sett varje dag. Jag greppar tag i min rosafärgade DualSense, lyssnar på det korta pipet när mitt PlayStation 5 vaknar till liv och jag bläddrar i spelkatalogen. Ska jag spela något i det digitala biblioteket eller sätta in ett fysiskt exemplar i skivläsaren? Valet är fritt och mitt eget.

Att välja spel är för mig jämförbart med att rota i min drickaback med äldre vinylskivor, eller att luska ut vilken ny serie jag ska titta på i valfri streamingtjänst. Dels vill uppleva jag något nytt men ibland fastnar jag istället med något mer bekant och bekvämt. Det är inget nytt för mig, för jag brukar alltid lyssna på samma låtar flera gånger i rad. Inte bara för att musiken är bra, utan även för att det är stimulerande för mitt rutinbehov.

När jag var yngre kunde jag sitta med ett spel kontinuerligt väldigt länge, för att sedan lägga undan det i flera år innan jag kunde titta på det igen. Jag gillar rutiner, för det är viktigt för mig att veta vad som ska hända. Spontanitet är inte min starkaste sida, men jag har lärt mig att hantera plötsliga förändringar.

Problemet med rutiner för mig är att jag gärna vill lära mig något nytt och få beskåda saker som jag inte har varit med om förut. Det är därför kultur är så fantastiskt, för just kärnpunkten “kultur” har flera oupptäckta vägar för att ge min nyfikenhet näring.

TV-spel är den kategori jag har ägnat mig mest åt, till den grad att spelkultur har blivit min passion i livet. Jag är 44 år gammal med erfarenhet av spel sedan 1980-talet. Jag brukade läsa gamla speltidningar och därigenom få information om nya speltitlar, konsoler och ikoniska spelkaraktärer. För mig är spelgiganterna Hideo Kojima och Shigeru Miyamoto lika viktiga förebilder inom kultur, i nivå med filmskaparen Steven Spielberg och countryartisten Johnny Cash. Alla dessa nämnda bidrog med minnesvärda berättelser och öppnade dörrar för andra kulturella genier.

Oavsett om det är en berättelse, ett upplägg eller färgstarka karaktärer har ett minnesvärt spel förmågan att bita sig fast i mina tankar. Det ska inte bara vara bra, utan även stimulerande för mig och helst något som går att återkomma till flera gånger.

För några år sedan utreddes jag för en NPF-diagnos, och resultatet visade nivå ett av autism, vilket får mig att inse hur viktiga förberedelser och rutiner är för mitt välmående. Efter jobbet och sysslor hemma med familjen, tar jag egentid och spelar ett par timmar.

Nya saker kan göra mig osäker och stressad då rutiner är en del av min vardag. Men jag uppskattar att utforska nya erfarenheter, och det är något som TV-spel gör bäst. Det finns alltid ett nytt spel att upptäcka, oavsett om det är en nylansering eller ett äldre verk som jag missade när det släpptes.

Jag är mycket mer medveten om rutiner idag och med acceptans av mina styrkor och begränsningar, är jag ändå samma person innan utredningen. En medelålders nordvärmlänning med erfarenhet inom spelkultur, med en rosa DualSense i händerna, beger jag mig ut på nya äventyr och tar in nya upplevelser.