Förhandstest: Monster Hunter Wilds

En av de absolut största titlarna som jag fick möjlighet att testa under Gamescom 2024 är det hett efterlängtade Monster Hunter Wilds, som siktar in sig på lansering under nästa år. Serien har hängt med i många år nu, och jag har vid flera tillfällen försökt komma in i rollen som monsterjägare med blandad framgång.

Serien är bitvis notoriskt taggig att närma sig som nybörjare, och det har åtminstone tidigare krävts en hel del utforskande av wiki-artiklar och guider för att lära sig hur mekaniker och system fungerar. I samband med Monster Hunter World (9/10) började dock Capcom introducera en mer välkomnande upplevelse, vilket resulterade i deras bäst säljande spel någonsin. Det är dock fortfarande ett spel som har många egenheter som uppföljaren hoppas kunna räta ut, och om det sker kan jag nog vara ganska fast i världen som utvecklarna har skapat.

Under demon fick jag först spela en enspelarsektion, vilket troligtvis är prologen i spelet och jag introducerades snabbt till att navigera ett riddjur i en dramatisk jaktsekvens. Där fick jag bland annat använda skjutvapen för att hålla monster på avstånd med speciella ammunitionstyper, och det visade även upp en mer dynamisk sida av serien som är väldigt välkommen.

När jag närmade mig slutet av enspelarsegmentet möttes jag av en av seriens absoluta höjdpunkter, nämligen de jättelika monstren som på ett eller annat vis behöver nedgöras. Designen för dessa fiender har genomgående varit fantastiska genom alla år, och ju mer hårdvaran utvecklas desto mer detaljerade och skräckinjagande blir monstren. Efter en tapper kamp, både mot monstret och det gigantiska svärdet jag svingade runt, lyckades jag vinna och det var sedan dags för större utmaningar i flerspelarläget.

Efter byte av demostation kastades jag in i en aktiv flerspelarsession med tre andra spelare som fick uppdraget att fälla en massiv buffelliknande best. Det var som förväntat en pulshöjande kamp där vi till slut lyckades samarbeta tillräckligt väl för att få omkull fienden på ett väldigt tillfredsställande vis. Under kampens gång fick jag uppleva sekvenser som i princip var dynamiska väderskiften, då det plötsligt slog om från solsken till åskmuller och mörker. Det var väldigt effektfullt, och jag hoppas att det implementeras genomgående i spelet. Jag fick inget rakt svar om det var en scriptad sekvens eller ej, men oavsett gillar jag vad jag såg.

De enda riktiga frågetecken jag har kvar om spelet är hur grundläggande mekaniker som exempelvis matchning för flerspelarsessioner fungerar, för dessa var väldigt trubbiga i Monster Hunter World. Jag fick ingen möjlighet att riktigt gräva runt i menyer heller, men dessa skulle också må bra av en ansiktslyftning jämfört med föregångaren. Prestandan var också bitvis ett problem, i likhet med Dragon’s Dogma 2 (9/10) tidigare i år, men det finns åtminstone ett tag kvar att jobba med optimeringen. Jag känner mig dock försiktigt positiv till vart spelet är på väg, och kanske kan detta vara Monster Hunter-spelet som slutligen fångar mig fullständigt i sina klor.