Mina första timmar med Dark Souls III

Vi är flera på redaktionen som inte riktigt kan få nog av From Softwares spel, men vi spelar dem i olika takt. Fredrik bränner sig igenom dem i en ursinnig takt och Johan tar sig metodiskt genom dem. Jag föredrar att ta det lugnt och spela kortare sessioner. Få lite spö av monstren och komma tillbaka – kanske stänga av i några timmar och låta bossarnas rörelsemönster marinera innan jag återvänder. Kanske var det därför det dröjde till förra veckan innan jag tog Platinum-trofén i Bloodborne (10/10), för jag vet att jag gillar att dra ut på njutningen. Och nu har jag fått testa den färdiga versionen av Dark Souls III i ett par timmar. Inte en förhandsversion, utan samma kod som kommer att släppas i butik den 12 april.

Så vad är nytt denna gång?

Jag tror att det handlar mer om ett helhetstänk än något annat. De inledande timmarna känns som en väl avvägd blandning av de tidigare spelen, och är mycket mer tillgängliga än tidigare. Jag fick till exempel börja spelet med både vapen och rustning, i stället för att vara försvarslös och tvingas hitta min utrustning i menyer. Det låter kanske självklart att det ska fungera så i ett spel, men Dark Souls-spelen brukar lyckas med konststycket att vara svåra i ordets alla bemärkelser. Svårbesegrade, svårtillgängliga och till och med svårmodiga. Nu slipper nya spelare åtminstone lära sig menyerna innan de ens lärt sig slåss.

Om motståndet blir för enkelt kan du alltid skippa rustningen.

Grunderna från de tidigare Dark Souls-spelen känns igen, men det finns gott om nyheter, som så kallade fokusattacker (som har en tredje, separat mätare som måste fyllas på) och ett snabbare tempo. Striderna är inledningsvis precis som vanligt; helt okej om du slåss mot en fiende i taget men överväldigande svårt om du blir omringad. Som vanligt är det ditt högmod som är din värsta fiende – även om det som alltid går att springa förbi dem om du vet var du är på väg. Allt kan döda dig, så se till att du skärper dig.

Det intressanta med den nya fokustekniken är att olika vapen har sina egna specialattacker, så det kommer att finnas gott om nyheter att lära sig. För att fylla på fokusmätaren krävs en särskild Estusflaska, och du kan själv välja om du vill ersätta dessa mot de vanliga, helande dryckerna. Valet är som alltid ditt, något som stämmer för stora delar av spelet. Det går att spela som en klassisk riddare med svärd och sköld, en svag men kraftfull magiker eller en offensiv spjutbärare – något jag försökte med efter många timmars övermod från Bloodborne-spelandet med varierande resultat.

Under mina första timmar med spelet hann jag möta tre bossar; Iudex Gundyr, Vordt of the Boreal Valley och Curse-Rotted Greatwood. Det första jag märkte med dessa bossar är att From Software har insett att veteranspelare numera läser av rörelsescheman, och därför har de anpassat och ändrat attackerna. Riddaren Iudex Gyndyrs svärdattacker hade ett svajande tempo, medan den bepansrade ishunden Vordt blev mycket mer aggressiv halvvägs genom striden – med mycket hetsigare musik som följd. Det resulterade i att jag rullade in i vassa svärd, stångades av en ilsken vovve samt dog, dog och dog igen. Såklart. Men så är det ju med Dark Souls-spelen, och i takt med att jag lärde mig rörelsemönster blev det roligare. Som alltid.

Glöm inte bort att prisa solen.

Striden mot Curse-Rotted Greatwood var spännande på ett helt annat sätt, då striden faktiskt förflyttades ned en våning efter en stund då marken föll sönder under oss. Curse-Rotted Greatwood är ett jättelikt och ursinnigt träd med gigantiska ägg i skrevet som måste slås sönder – en inte helt angenäm upplevelse (Varken för trädet eller spelaren. reds. anm.) – och är ytterligare ett exempel på att utvecklarna har vågat ta ut lite i svängarna och bjuda på makabra men ändå genomtänkta utmaningar.

Mer än så hann jag inte spela, men jag kan säga att alla mina upplevelser var positiva. Grafiken var snygg, stämningsfull och detaljrik även vid långa avstånd. Den orkestrala musiken var både pampig och sorglig, och handlingen … ja, den blir jag sällan klok på. Men jag ser fram emot att försöka pussla ihop den när spelet väl släpps.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Dark Souls III ser ut att bli årets bästa spel.

Och om några veckor vet vi exakt hur bra det faktiskt är.