Tävling: PSbloggen fyller 200!
Okej, det kanske låter lite mer dramatiskt än vad det är, men i och med Fredriks recension av Until Dawn (9/10) har vi på PSbloggen faktiskt hunnit med att publicera 200 recensioner sedan vi drog igång verksamheten i november 2013. Detta är vi förstås väldigt stolta över och vill därför passa på att fira tillsammans med våra fantastiska läsare, det är ju trots allt ni som driver oss att kontinuerligt bli bättre.
Passande nog kommer vi att lotta ut ett exemplar av spelet som ligger som grund till vårt jubileum, nämligen Until Dawn, som är ett riktigt lystmäte för alla skräckfans. Tror du att du har vad som krävs för att hjälpa dessa vettlösa tonåringar att överleva en utmaningsfylld natt i en isolerad stuga uppe i bergen?
För att få chansen att vinna detta eminenta pris vill vi gärna läsa om ditt absolut mest skrämmande spelminne, och det behöver inte nödvändigtvis handla om spel på PlayStation-plattformar. I kommentarfältet nedan är det med andra ord fritt fram att tala ut om dina mest traumatiska spelögonblick, hur de påverkade dig och varför inte en kort motivering om varför just du är en värdig vinnare av ett exemplar av Until Dawn. Vem vet, vi kanske till och med lyckas skaka fram ett tröstpris till andraplatsen!
Du har till och med tisdagen den 8 september på dig att fängsla oss med din berättelse, därefter kommer vi att utse den värdiga vinnaren.
PSbloggens redaktion agerar jury och kommer i samråd att utse den lyckliga vinnaren – priset tillhandahålls av PlayStation Sverige.
Om skribenten
Johan Lindros
Skåning, gamer och hockeyfan. Med Atari 2600 som inkörsport till spelvärlden skapades en i stort sett allätare när det gäller spelgenrer, dock med en förkärlek för rollspel, en passion som endast matchas av känslorna för Philadelphia Flyers. Tycker att spel med delad skärm är ett av de mest underskattade nöjena som finns.
Lämna ett svar
Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.
Jag har spelat väldigt få skrämmande spel. Dock är ju outlast fan lika äckligt som en bra skräckfilm som jag sett desto fler av. Känslan av att vara jagad men minimal möjlighet till motvärn :s (annars har vi ju spökslotten i super Mario till snes.. vet väl inte om ja vart riktigt rädd men nog var de spännande när man var 7-8 år och fått ett super Nintendo och gav sig i kast med slotten :)…)
Måste ju lägga till.. Efter att ha funderat ett tag till kom jag ju på resident evil till ps1 va ju sjukt läskigt när de begav sig.. vi satt ett par kompisar och spela en hel helg.. å var nog ingen av oss som våga lämna rummet själv ens en gång 😀 där är nog absolut läskigaste spel. Dock har ja inte förståelse för vad vi var rädd för när man spelat om de på senare tid :p
Absolut mest skrämmande spelminnet är från NHL 96 på svåraste nivå och full tid med 82 matcher samt slutspels finalen kvar. (Vet ej hur man hade denna tid) Runt 10 år och laddat upp med Cola och korv med bröd för att njuta av segerns sötma. Dock i slutet av avgörande matchen går det inte som tänkt och min frustration blev lite för mycket så cola och korven hamnade på golvet och ketchup flaskan på vägen och röda märken som fanns många år kvar efter denna dag.
Upplevt väldigt många obehagliga upplevelser via : Resident Evil, Dead Space, Silent hill, Outlast mm.
Men de har varit kortvariga men NHL som jag la så enormt mycket energi och tid på står sig som nummer 1.
Min första riktiga skräckupplevelse i spel hade jag i Resident Evil 2. Man går runt på polisstationen och letar efter loot och dödar fiender. I en korridor har man dödat allt och hittat allt och sedan går man igenom den igen efter att man hittat en nyckel och då bryter ett gäng zombies igenom en barrikad. Jag skrek som en galning och hade hjärtklappning i flera minuter. Var livrädd för korridoren länge efter det, men förstod tillslut att det bara hände efter att man hämtat nyckeln. Så i senare genomspelningar var jag beredd, men det spelade ändå ingen roll. Jag blev lika rädd varje gång.
Ett litet senare skräckminne är i från Condemned som jag i vuxen ålder satt själv och spelade i ett mörkt rum. När man kommer ner i tunnelbanan kommer det monster krälande ut ur rörsystemet och jag blev så rädd så jag trillade av stolen (och blev dödad i spelet). Där och då lade jag ner Condemned och har aldrig spelat det igen. Jag lyckades få maken att spela det så jag fick titta på och jag är tacksam över att jag inte spelade det för det var läskigt även som baksätesspelare.
Nu har jag inte spelat så många läskiga spel på senare dar, men däremot slukat skräckfilmer och böcker så pass att inte mycket skrämmer mig längre, så jag vill vinna Until Dawn för att än en gång få känna adrenalinpåslag som gör att hjärtat skenar och jag måste sova med lampan tänd.
Det är få gånger i livet jag har stängt av ett spel och lagt mig under täcket och darrat i ren fasa! Men det var på den gamle goda tiden! Jag tror knappt hårdvaruaccelaration i form av Grafikkort hade kommit till världen!
Jag satt ensam hemma i mitt torpliknande mansion! Föräldrarna var ute på äventyr någonstans i vida världen!..
Av någon helt galen anledning fick jag för mig att jag skulle spela Resident Evil, det verkade ju fett med massa blod och splatter och allt det där!
Sagt och gjort med hela munnen full av Ahlgrensbilar så satte jag igång och spela och känner att pulsen ökar markant minuter efter minut!
Till slut så sitter jag som på nålar och hör hur vargarna ylar och zombierna flåsar mig fysiskt i nacken där jag sitter!
Den händelse jag minns som även fick mig att aldrig mer spela ett resident evil spel var när jag skulle hämta en nyckel i något stort rum!
Totalt livrädd hela tiden! Men det gick bra! Men….. när jag skulle springa tillbaka i ren eufori att jag hade hittat lösningen på pusslet så var jag inte beredd på att det skulle hoppa in ett helt gäng dobermans och skrämma slag på mig!
Det hela slutade med att jag drog ut strömsladden i ren panik! Det blev inte mycket sömn den natten! Skuggorna från trädens grenar utanför sovrumsfönstret blev mardrömsliknande gestalter och jag trodde att jag aldrig mer skulle se gryningen.
Jag såg gryningen! Men jag har aldrig spelat ett skräckspel sen den där kvällen i mitten på 90-talet
Jag känner att det är dags nu igen.
/M
Det måste varit den gången jag spelade Silent Hill Origins på PSP. Märk väl att jag är ingen skräckfantast i spelväg. Det var inte monstren i sig som skrämde mig utan ljudbilden. Jag vandrade omkring i ett gammalt sjukhus och när man hörde gamla mentalpatienter prata från ingenstans så kastade jag av mig hörlurarna och psp:n, klarade aldrig av att spela nåt silent hill igen.
Silent Hill till PS1. Tack vare den dåliga sikten med dimman och den stressfyllda musiken så var man på högspänn och hoppar till hela tiden och när man är ensam inne i en byggnad så blir det klaustrofobiskt och påfrestande och man blir, ta mig tusan, mentalt utmattad.
Så efter att ha spelat några timmar så kände jag efter att ha blivit ett nervvrak att jag inte kunde spela det mer, så jag stängde av och har aldrig spelat det mer, och inget av uppföljarna heller. Fast klok som jag är så köpte jag PS1-spelet igenom på PSN för ett tag sedan när det var på rea, men aldrig laddat ner det.
Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth till PC/Xbox är rätt bra med, men det klarade jag av att spela igenom.
Resident Evil 2. Jag hade en kompis inneboende och vi var båda Playstationfantaster. Vi spelade Resident Evil 2 på kvällarna med klassisk pass the controller. Vid flera tillfällen fick vi pausa och hämta andan. Mitt allra starkaste minne var när man som Claire sprang i slingrande korridorer och ibland när man rundade ett hörn kom det zombie-hundar. Varje hörn blev en mardröm och man stålsatte sig inför varje potentiell hund som kunde komma.
Innan Resident Evil skrämdes man av Alone in the Dark på PC också. Tyvärr var det oftare skräck att dö på grund av dåliga kontroller eller konstiga fällor än krypande stämning eller hjärtstannande effekter.
Mest hopprädd blev jag i Fear, en sekvens där man ska klättra ner för en stege och man först sett ett skröande moment nyligen och precis börjat slappna av för man tänker att det borde vara lungt nu men så pang! Dyker en jävel upp bakom en precis vid stegen. Hjärtat stannade till, kalsonger fick bytas och spelet pausades i ett par dagar.
Obehagligast att spela är nog silent hill av precis damma anledningar som Alestes skriver ovanför. Huvva.
Vi får nog gå tillbaks till året 1996, då man hade slavat hemma med ved o dylikt för att få ihop pengar att köpa ett nytt spel. Det va ju den sommaren som Resident Evil skulle släppas till Ps1!
Jag och fyra polare hade läst om spelet i speltidningarna och det verkade ju så fett! Hade lånat storebrorsans rum för där fanns det en stereo som vi kollade i extra högtalare för att få lite surround. Skivan åkte i konsolen, luckan slängdes igen och nu skulle det bli åka av!
Vi satt helt förbluffade av det hemska introt, va ju första gången man fick se armar slitas av och blod som sprutade. Sen fick man äntligen börja spela, vi körde på med Chris.
Efter en stunds letande kommer vi till en stor korridor, hittar lite ammo och går sedan mot andra sidan i godan ro. Då! Plötsligt så hoppar det en zombiehund genom rutan och får oss alla att skrika rakt ut! Hjärtat slår fort som attan och jag klarar knappt av att ha ihjäl hunden, men tillslut så! Får stanna upp en stund o lugna ner mig, vi skrattar tillsammans och tycker de va skithäftigt! Tror sedan att det är bara att gå ut genom dörren en bit fram…
Då kommer det en zombiehundjävel till genom nästa fönster! Handkontrollen flyger i golvet och jag stänger av tvn!