En nybörjares kärleksförklaring till Dark Souls

Jag har tappat räkningen på det antal gånger jag sett lovord och skönsång som handlar om Souls-spelen, bubbla upp här på bloggen och inom redaktionen. Gång på gång har jag hört berättelser om kyrkogården i Firelink Shrine, de förhatliga bågskyttarna i Anor Londo och självklart de enorma bosstriderna som kräver tålamod och reflexer bortom det greppbara.

Varje gång har min känsla av att spelen från From Software absolut inte är något för mig förstärkts. Under en sommar, hade jag som utmaning att prova på Bloodborne (10/10), och visst började jag se lite av storheten som mina vänner målat upp. Men det var alldeles för enkelt att lägga det prövande och krävande spelet på hyllan till förmån för andra, lite enklare spel. Tack vare min son, har det dock blivit skärpning i ledet nu under sommaren.

Allt började med att grabben fastnade framför en kanal på Youtube där det spelades väldigt mycket Dark Souls. Tjatet började efter några dagar i form av ”Pappa, kan vi inte köpa Dark Souls: Remastered, jag vill verkligen spela det”. Mitt svar var såklart det som vilken skyddande förälder som helst skulle kontra med; nej, det är för svårt för dig.

Jag kallar henne Prinsessan Rödros. Hon har ett eldigt humör…

Efter några veckors tjatande, gav jag dock med mig och införskaffade titeln. Jag domderade varnande att jag inte på något sätt vill höra något gnäll för att spelet är för svårt. Snabbspola fram en vecka. När jag kommer hem från jobbet sitter grabben och övar sig på att parera och kontra attacker från skelettkrigarna i Undead Burg. Jag stannar upp och frågar mig själv vart allt tålamod kommer ifrån i min lille sons hjärna – han som knappt klarar av att läsa läxor utan att gnälla eller bryta ihop när han inte förstår.

Efter ungefär en månads iakttagande och förundran gav jag till slut med mig när han för hundrade gången frågade om inte jag också ska prova Dark Souls: Remastered (10/10). Med sonens tips och råd lyckas jag ta mig en bit in i spelet innan jag dör, något som upprepar sig ett tiotal gånger. Istället för att tröttna på att se sin far misslyckas gång på gång, peppar han mig och fortsätter lära mig de viktiga grunderna. Efter några timmar lyckas jag med min första kontring av en fiendes attack, och då klickar något i mig, högt och ljudligt.

Dark Souls belönar spelaren som vet vad den gör, är försiktig och har total kontroll över striderna. Det tar väldigt många timmar innan jag känner av någon belöning över huvud taget, men ju mer av den normala arkadspelsmentaliteten jag lyckas skrubba av mig, desto bättre går det. Jag beslutar mig för att dela med mig av mina försök och bjuda på förnedringen genom att streama varje spelsession.

Efter några streamade sittningar, klickar spelet ännu mer med mig eftersom kollegorna från redaktionen börjar titta in och hälsa på under inspelningen. De ger mig tips när jag är vilsen och hejar på när jag tampas med övermäktiga fiender. Nu förstår jag plötsligt varför det alltid har varit ett sådant tjatter om spelserien. Det är ju precis som när jag träffade mina vänner under skolrasten och diskuterade helgens timslånga pass med rollspelet Mutant, eller när vi smed planer för hur vi skulle slå slutbossen i Metroid tillsammans.

En lägereld betyder att jag kan pusta ut för tillfället. Praise the fun!

Souls-spelen har sin skara trogna följare och jag misstänker att kärleken till spelen ter sig annorlunda beroende på vem du frågar. En del följer berättelsen och grottar ner sig i historiken kring områdena och karaktärerna medan andra utmanar sig själva genom att ta sig an spelets bossar om och om igen med olika förutsättningar. Som nybörjare glider jag dock runt på ständiga rus av endorfin efter varje avklarad strapats eller efter att ha memorerat en knepig fiendes attackmönster.

I början av min Dark Souls-karriär avslutades i princip varje spelsession av en omogen, trotsig avstängning av spelet men på senare tid känner jag att jag lyckas ta varje nederlag bättre. Istället för att svära åt spelet, fienderna och den överlag fientliga miljön, försöker jag ta lärdom av mina misstag och planera för framgång i nästa försök. På så sätt liknar spelet verkligheten och jag tror att det är därför jag inte kan låta en dag gå utan att hälsa på i From Softwares underbara värld.

Om du vill läsa mer om mina äventyr, lovar jag att återkomma med fler tankar och fortsätta förklara varför Dark Souls förmodligen är ett av världens bästa spel!

Martin: Level 52 Warrior. Senast observerad i Anor Londo.