PSbloggens årslista 2014: Årets spel
I ett sista ryck innan vi korkar upp champagnen är det dags att summera toppen av spelåret 2014! Redaktionen har tisslat, tasslat och slagit sina kloka ihop för att kora årets tio bästa PlayStation-titlar.
10. Freedom Wars [Vita]
Martin: En fantastisk, mörk berättelse om överlevnad i ett samhälle som fokuserar på att straffa den lägre klassen. Mycket bra strider, ett belönande (!) uppgraderingssystem och gigantiska och väldesignade fiendemonster gör Freedom Wars (8/10) till det bästa japanska rollspelet i min värld.
9. Assassin’s Creed: Unity [PS4]
Toby: Hater’s gonna hate, men jag har haft riktigt kul med Assassin’s Creed: Unity (7/10). Arno klättrar snyggt och smidigt, och lönnmördandet går som smort. Men visst, buggarna stör något och spelet kraschar ju då och då. Fast det kan man ju leva med när man får ränna runt på Paris gator.
8. Hatsune Miku: Project Diva f 2nd [PS3/Vita]
Martin: Aldrig förr har jag känt ett sådant begär efter att återvända till ett spel som inför Hatsune Miku: Project Diva f 2nd (9/10) och aldrig förr har jag konsumerat en sådan här mängd spelmusik utanför spelet. Fantastisk musik, grymma musikvideor och utmanande svårighetsgrader gör Hatsune Miku-spelen till de bästa rytmspelen jag någonsin spelat!
7. The Binding of Isaac: Rebirth [PS4/Vita]
Simon: När indiegurun Edmund McMillen gör PlayStation-debut är det storstilat så det står härliga till. Ifall hans minimalistiska roguelike-like The Binding of Isaac gått dig förbi är det ett måste om du älskar omspelningsvärde, muskelminne och den klassiska inställningen att om du dör är det dags att börja om från första banan. Och har du redan nött originalet till leda måste du så klart ge dig i kasst med de nya karaktärerna och bossarna.
6. Dragon Age: Inquisition [PS4/PS3]
Anton: Bioware visar återigen att de har rollspelsgenren i en liten låda i sin ficka. Storslaget men ändå detaljerat. Ett spel jag inte har några problem att vistas timmar, dagar och veckor i.
5. Far Cry 4 [PS4/PS3]
Johan: Far Cry 4 (9/10) må vara väldigt likt förra spelet på många fundamentala punkter, men i detta fall är det inte speciellt negativt. Detta är ett spel som i princip kastar fantastiska ögonblick mot spelaren när du väljer att svänga av från huvudspåret. Berättelsen är underhållande men den riktiga styrkan i spelet är att interagera med den stora levande sandlådan i Kyrat.
Simon: Ubisoft upprepar succén och har finputsat i princip allt från föregångaren. Rollbesättningen med den fantastiska Pagan Min som klarast lysande stjärna är genial och ministaten Kyrats vackra vyer över Himalaya och sinnessjuka diktatur är till och med roligare att utforska än treans piratinfesterade paradisöar.
4. The Wolf Among Us [PS4/PS3/Vita]
Jonas: Telltale Games toppade sig själva med hjälp av karaktärer från gamla sagor och fabler och hur de klarar sig efter att deras 15 minuter i rampljuset är över.
3. Destiny [PS4/PS3]
Jonas: Trots en kass berättelse är Destiny (8/10) ändå ett fantastiskt spel tack vare den perfekta spelmekaniken och allra roliga raider, event och strikes. Att spela tillsammans har aldrig varit roligare.
Anton: Ett relativt enkelt spel som gjorde vad det företog sig riktigt bra. När jag insåg att det inte skulle spelas för handlingen utan för spelmekanikerna och kontrollen blev det mycket bättre.
2. Middle-Earth: Shadow of Mordor [PS4/PS3]
Johan: Trots en lite platt berättelse lyckades Middle-Earth: Shadow of Mordor (9/10) trollbinda mig nästan som Gollum trollbinds av härskarringen. Det är helt enkelt en otroligt kul sandlåda att befinna sig i och det genialiska Nemesis-systemet är en av de bästa innovationer som spelbranschen har bjudit på under hela året. Lånandet av mekaniker från andra spel är emellanåt tydligt, men implementeringen av dem i helheten är mästerlig.
1. Dark Souls II [PS3]
Johan: Trots allt prat om att spelet utvecklats av B-teamet på From Software är Dark Souls II (9/10) ett mästerverk. Den noggranna balanseringen av utmaning och belöning är något som få andra utvecklare lyckas åstadkomma och detta tillsammans med sedvanligt högkvalitativ miljö- och fiendedesign skapar ett svårslaget spel. De drygt hundra timmarna jag tillbringat med spelet skvallrar om hur omfattande detta verk är.
Toby: Jag får erkänna att jag inte har kommit allt för långt in i uppföljaren till det bästa spelet som släppts de senaste tio åren, men känslan i From Softwares senaste Souls-spel är omistlig. Nu väntar jag kanske på PS4-versionen som släpps nästa år innan jag testar det på nytt, men i och med att jag väntade i flera år innan jag tog mig igenom hela ettan har jag inga problem med detta.
Det är vår topp tio – men vilka spel tycker du förtjänar att stå på prispallen?
Skulle nog lyfta upp fat cry minst ett par placeringar.. lätt ett av spelen jag har haft mest glädje med de här året.. I övrigt har de ju varit så spel fattigt i år.. men hoppas och tror att 2015 blir ett bättre år med färre repriser på ps3 spel i upphottade versioner. .
Destiny skulle jag BÅDE lyfta och sänka. Till skillnad från Jonas ser jag en potentiellt magnifikt episk berättelse där – som Bungie/Activision tappat bort. Grajndandet är förhatligt. MP är vidrigt, och om folk bara kan glömma bort BF4, så skulle man kunna jämföra med hela den spelserien för att se allt som är fel med Bungies MP-implementering.
Spelkontrollerna, coop och estetiken är perfekta. Bara det: ALFAN var lika bra som många ”färdiga” spel som släppts (förutom omfånget då, men det gäller ju Destiny som helhet EFTER släpp).
Förresten: hur många av er spelade Remember Me av Dontnod Entertainment? En ättling till Oni/Mirror’s Edge gjord av fransmän. (Kanske därför är kameran inte alltid perfekt?) Det har fighting där du själv sätter ihop komboeffekterna, ett unikt(?) spelmoment där du manipulerar folks minnen för att avancera i berättelsen (det är alltså en del av berättelsen, inte bara påklistrat!) och naturligtvis är det grymt snyggt (se fransmän ovan). Jag gillar den vemodiga bitvis sönderhackade technomusiken. Berättelsen funkar för mig, även om haters naturligtvis gonna hate. Så: testa! 😀
Gillade Remember Me skarpt, trots riktigt hatiskt svåra uppdrag mot slutet. Älskade musiken och känslan som spelet gav mig 🙂