Recension: Mad Max [PS4]

Den andra Mad Max-filmen, The Road Warrior hade premiär när jag fortfarande var mycket ung och även om jag inte såg den precis när den kom ut, minns jag att jag slukade vägkrigarens äventyr alldeles för ung. De första gångerna jag såg filmen fascinerades jag av det brutala liv som skildrades i den skoningslösa öknen. Döden lurade alltid bakom nästa sanddyn och det spelade ingen roll om de utsatta var barn eller vuxna, män eller kvinnor.

Lite senare i livet hittade jag tillbaks till trilogin av filmer och blev igen fascinerad av Max öde. Den här gången var det dock tomheten i landskapet som lockade mig som tittare. Nu när jag spelat klart spelet om denne galne Max, kan jag inte låta bli att blicka tillbaka nästan 35 år och bli en smula nostalgisk.

Världen som möter mig och Max de första minuterna är precis som jag minns den; skoningslös och oförutsägbar. Vi blir överfallna av ett gäng galningar, inte helt olika de psykotiska mördarna i Borderlands, och de tar ifrån Max allt han har. Ensam kvar i öknen utan så mycket som en droppe vatten måste han överleva och självklart hämnas!

Ganska snart träffar jag på Chumbucket, en krum puckelrygg med ordentligt svarta fingrar. Han är en av ökenlandets mästermekaniker och lovar att hjälpa till med återuppbyggnaden av Magnum Opus – den mäktigaste rosthögen som någonsin hoppat över en sanddyn. Vägen dit är inte lätt men tack och lov finns det uppdrag och uppgraderingar till vansinne.

Svenska Avalanche Studios är det som ligger bakom spelet, studion som har skapat spelserien Just Cause. Även om den fjärde Mad Max filmen släpptes i år, har spelet inte alls mycket med den att göra. Personligen ser jag det snarare som en blandning av de tidigare tre filmerna.

Berättelsen kretsar kring Max besatthet att utkräva hämnd på alla som gjort honom något ont, denna gång landar skulden hårt på Scabrous Scrotus. Trots en incident med ett motorsågssvärd planterat halvvägs in i huvudet, lyckas Scrotus komma tillbaka till makten och göra livet surt för vår protagonist. Vägen till hämnd är relativt lång och bjuder på en ganska bra inblick i hur livet levs i en postapokalyptisk värld, styrd av galningar.

Mot solnedgången i Magnum Opus tillsammans med min enda vän.

Det är ett väldigt landskap av sand och öken som målas upp framför oss och därför är det skönt att den mesta förflyttningen sker i den trimmade rosthögen Magnum Opus. Bilen är till en början ganska svår att kontrollera och det känns som att det räcker med att jag snuddar vid en liten sten för att bilen ska skickas iväg snurrande upp i luften. Efter några resor lär jag mig att kontrollera bilen och jag vet vilka delar av miljön jag ska passa mig för – det börjar rulla på bra!

Något som jag inte blir vän med i spelet är däremot kameran – den följer inte bilen automatiskt utan jag måste hela tiden justera den så att jag ser bra framåt. I de fall då jag hamnar i strider med andra bilar verkar den dock leva sitt eget liv och kan välja att snurra runt för att visa en bil bakom mig som jag har träffat istället för att visa stupet framför bilen som jag är på väg mot. Efter ett trettiotal timmar har jag vant mig att styra kameran men det är ändå något som jag tycker att utvecklaren borde ha kunnat implementera lite snyggare.

Chumbucket gör det han är bäst på – att laga motorn med en skiftnyckel!

Förutom bilstrider, blir det även en hel del handgemäng och här lånar Mad Max friskt från Arkham-serien där fiendernas attacker visas innan de sker och där jag kan parera enkelt om jag trycker på triangel i rätt tid. Av någon anledning har jag aldrig bemästrat detta spelsätt, vilket innebär att jag gör misstag genom hela spelet, ibland med dödlig utgång. Lyckligtvis kan jag uppgradera Max så att han slår hårdare men också så att han tål mer stryk, vilket är välbehövligt.

Det jag gillar bäst med spelet är dock det vackra, öde landskapet och utforskandet som spelet erbjuder i mängder. Precis som i Dragon Age: Inquisition (9/10), lockar den öppna spelvärlden konstant till utforskande – är det inte en vattenreservoar längs vägen, är det ett utkikstorn eller ett läger som måste undersökas. Mängden småuppdrag och gömda skatter är faktiskt en stor bidragande orsak till att det har tagit så lång tid för mig att spela klart spelet – jag har helt fastnat i världen!

För mig är Mad Max nära på ett mästerverk. Bortsett från en del klumpiga kontroller och småfel i miljön, passar det här spelet mig som hand i handsken. Jag trivs mycket bra i världen som Avalanche Studios har skapat och berättelsen, även om den är lite tunn ibland, kittlar mig precis rätt – rakt på den där nostaligiska delen av min själ.